Idag har jag gjort det förbjudna - jag har (eftersom jag har nyckel) diskat hos min son då han inte var hemma! Hujeda mej - jag ska lämna ifrån min nyckeln till min man istället så jag inte blir frestad en annan gång....
Annars har jag suttit och gråtit en timme hos terapeuten, det var riktigt dåligt idag. Jag mår bättre nu fast jag inte sitter och skrattar förstås. Så mycket ledsenhet i min lilla kropp. Jag ville ge upp, sa att jag kommer att vara ätstörd resten av livet och att jag inte ville ha någon mer terapi. Min terapeut ville inte att vi skulle ge upp - så jag försöker ett tag till då. Jag är så gammal och har haft ätproblem hela livet och jag tänkte ge upp. Då sa min terapeut att om vi ska jobba med andra saker och jag inte äter så kan vi lika gärna lägga upp alltihop eftersom min hjärna fungerar dåligt om jag inte äter. Jag förstår ju det. Jag kommer ju inte ens ihåg vilken dag det är eller vad jag gjorde i fredags.
Nu borde jag gå och hänga ut tvätten, men då kommer grannen och ska prata (jämnt kommer hon) och det orkar jag inte. Min dotter sitter här och vill prata och jag orkar inte.
1 kommentar:
Det låter tungt. Jag har inte ätstörning, men jag kan relatera utifrån andra problem. Det kan kännas hopplöst och maktlöst, både när man i sitt eget huvud konfronteras med situationen, och när dessutom andra kräver att man inte fortsätter i gamla upptrampade spår. Går det, var ska man börja, hur ska man orka? Har man någon alls att luta sig lite på så ska man det, visst får man göra jobbet själv men man ska inte behöva vandra ensam.
Sänder en varm tanke.
Skicka en kommentar