Hopp!

Jag klarade av ECT-behandlingen. Var givetvis jättetrött efteråt, men på det stora hela mådde jag mycket bra. Jag mår fortfarande bra, knappt så jag tror det är sant, men hjärnan verkar ha fått en omstart. Jag ska ha en behandling till på fredag och efter det träff med läkaren. Jag kommer att fråga om jag kan få behandlingen var fjortonde dag

Om jag ska fortsätta på min självupptagna egocentriska väg - så har jag en medicinfråga till er: Jag har ätit Seroquel några år. Gick först upp i vikt och sedan ner igen och hållit mig stabil. Höjde Seroquelen från 200 mg till 600 mg när jag var inlagd och nu har jag gått upp i vikt igen! Kan man gå upp fast det är samma medicin men en annan styrka?

Ute snöar det som bara det - det frestar verkligen inte till att lufsa ut och bort till tåget. Jag börjar senare på jobbet idag, ska ha ett möte med min chef. Hoppas det går bra.

Skriver mer senare!

Idag kom det lite snö! Jag tycker det är så vackert och rogivande, som balsam kring själen. Idag fortsatte jag med revbenspjället och lagade mat och sen var det dags för rundan i skogen och efter det försvann alla krafter och det var dags att gråta igen och känsla av förtvivlan och önskan om att dö. Jo, det svänger kraftigt. Svärmor och svärfar kom och jag satt där trött och med gråten i halsen. Det hjälpte lite att jag dukat julaktigt och en liten gnutta julstämning infann sig. De blev inte så länge och efter de hade åkt låg jag på soffan i tre timmar helt energifattig och orkeslös. Min man åkte in till vår son, jag hade jättedåligt samvete att jag inte följde med, men jag var helt tom på energi och skickade med en påse bullar och muffins som tröst. Ibland bara kan man inte vara en alltuppoffrande mor även om det gör ont i själen.

Efter tre timmar på soffan framför kanal 3, kom lite krafter tillbaka och jag har orkat duscha, äta lite extra inför ECT-behandlingen i morgon och sitta här framför datorn en halvtimme. Det blir fasta efter midnatt. Jag har ju fått ECT förut men den här gången är jag lite nervös, jag vet inte varför. Jag har försökt dricka mycket idag och äta, har ätit ganska bra i allafall. Jag får ta tåget in till sjukhuset i morgon bitti, hur jag ska ta mig hem vet jag inte än, jag blir väl alldeles groggig och tom i bollen. Men vi får väl se. Min terapeut sa att hon kanske kunde komma, men jag vet inte. Antingen klarar jag mig själv eller så kanske svärfar kan komma. Jag har inte berättat för någon vad jag ska i morgon, tycker det är min ensak och/eller vill inte bry andra.

Samtidigt ser jag fram emot ECT-behandlingen, jag hoppas att det ska hjälpa och att jag ska bli livsglad igen och orka med livet.

Som alla andra

Idag har jag ansträngt mig för att göra lite hushållsarbete så här en vecka innan jul. Men först var jag ute och gick min runda i skogen, tvångsmässigt förstås - men vem bryr sig. Sedan bakade jag bananmuffins - de blev riktigt goda - min man, min son, svärmor och svärfar ska få det till adventsfikat i morgon. Jag har inte brytt mig om att baka lussekatter, kanske går jag ner till Ica och köper några till fikat i morgon i så fall. Sedan har jag kokat revbensspjäll i gryta i några timmar, det ska nu stå och kyla sig över natten och sedan griljeras i morgon bitti. Visst har jag varit normal idag?

Jag har bara gråtit två gånger idag, vilket ju är rekord - heja mig! Och min fot mår bättre, den har varit lite ur gängor efter att jag har överdrivit min motion i spåret, men vem bryr sig?

Joho

Kanske det ljusnar lite i periferin? Min man har ringt och hållit på och fixat fram två ECT-behandlingar nästa vecka! Jag känner mig oerhört nöjd och glad och positiv! Kanske kan det vända nu! Min skötare var här hos mig idag, och hon ringde min chef medan jag satt här, och fixade till mina arbetstider nästa vecka så det passar med ECT-tiderna. Jag känner mig som jag inte har gjort på flera månader. En liten sol glimtar till....

Vi har pratat i flera timmar idag jag och skötaren, jag har gått upp i vikt och ska vara glad för det, men det är svårt förstås. Jag ska inte gå ner i vikt igen utan se till så att jag mår bra på måndag när det är dags för ECT.

Hoppas ni alla får en fin helg och att jag kan överleva den utan att gråta. KRAM!

Jaha

Så är det torsdag, en ganska trevlig dag när man tänker på att det är fredag i morgon. Var helt sjukt trött i morse när jag steg upp och åt frukost. Sedan sitter man där - först på tåget och sedan på bussen - och nickar till med huvudet. Jag är inte ensam om det. Alla trötta människor som skulle gett vad som helst för att krypa ner under täcket igen. Men det går ju inte. Pratade med min chef om att ev ta några semesterdagar i januari nu när FK drar in min sjukskrivning. Jag är ju inte på långa vägar frisk nog att jobba 75 %. Satt minsann och grät hos chefen också. Jag har som en stor insjö i mig som rinner över hela tiden. Det tar visst aldrig slut.

Kom hem vid 12, åt lite mat och tog 1½ Oxascand som jag somnade på. Sov 1½ timme och sedan kom min skötare och tittade till mig. Jag ska vara ensam i kväll så vi gjorde lite strategier som jag ska göra istället för att göra mig illa på något sätt.

Jag gråter därför att jag har svårt att titta på tv, skriva handlelistor, läsa böcker, laga mat och höra vad folk säger och en mängd andra saker. Det är som om min kropp är slut. Jag undrar hur länge jag har haft det så här.

Svärfar ringde och undrade om han skulle komma, tyckte det var väldigt snällt av honom, men jag sa att jag nog trodde att jag skulle klara mig själv. Han skulle ringa igen lite senare. Jag är så tacksam för alla snälla goa människor jag har runt mig. Inte kan jag väl dö ifrån alla dessa?

Jag ska gå ut en liten sväng för att få lite luft. Känner fortfarande lite Oxascandbedövning, men vill så gärna ut. Kram på er!

Mellan hopp och förtvivlan

Egentligen orkar jag inte skriva någonting alls, men jag vill så gärna. Egentligen vill jag helst stanna i sängen och gråta, men det känns som det inte finns mer tårar kvar. Gråtit har jag gjort en hel del i dag, först för min skötare och sedan för min man. Min man ringde psyk-akuten och bad de skynda på mitt besök till ECT-läkaren. Jag orkar inte ha det så här längre. Och det är bara två dagar sedan jag blev utskriven. Mina tankar handlar hela tiden om hur jag ska göra mig illa. Jag har inte skrattat på flera månader tror jag. Jag kan inte läsa, jag kan inte köra bil, jag orkar inte göra rent i huset, jag orkar inte prata med folk. En kompis ringde igår och då grät jag floder. Jag försöker klara av jobbet. Men hur ska det bli när jag är utförsäkrad 1/1? Har regeringen någon aning om hur dåligt många mår? Har de någonsin haft en allvarlig sjukdom? Eller bryr de sig inte därför att de är så högavlönade så att det inte spelar någon roll om de inte får sin vanliga lön? Måtte de hamna i hel--te.

Jag har ätit tre pepparkakor idag och haft smör på brödet. Känner mig stolt över det. Ett litet framsteg för mig. Ha-ha. Pepparkakor är gott!

Två dagar överstökade på jobbet

Det har gått bra! Jag var nervös igår - första dagen på jobbet - men alla var trevliga och hälsade mig välkommen och det kändes inte påklistrat utan att de menade det verkligen. Jobbade bara 2 timmar och gick sedan till psyk klin för att träffa doktorn och bli utskriven. Fick vänta i tre timmar på läkarsamtalet. Det var en klok läkare jag träffade och jag var ganska öppen med vad jag tänkte, att jag fortfarande inte mår bra och att jag är trött på livet. Läkaren frågade om jag inte ville stanna kvar på avdelningen, men jag ville inte det - utan vill hem.

Jag har till 90 % fått "förtidspension" (vet inte vad det heter nu) på 25 %, jag är oerhört tacksam för det. Jag är utförsäkrad den 1/1 och måste börja jobba 75 % (eller 100 %) igen trots att jag har en 50 % sjukskrivning från avdelningen där jag varit inlagd. Jag blir så förbannad att jag - trots att jag är sjuk blir tvingad att jobba mer än vad jag ska. Det blir väl så att jag jobbar 87 dagar som man måste, och får ny sjukskrivning igen. Jag kan tänka mig att det blir flera tusen i Sverige som kommer att göra samma sak. Grrr...