Jaha

Så är det torsdag, en ganska trevlig dag när man tänker på att det är fredag i morgon. Var helt sjukt trött i morse när jag steg upp och åt frukost. Sedan sitter man där - först på tåget och sedan på bussen - och nickar till med huvudet. Jag är inte ensam om det. Alla trötta människor som skulle gett vad som helst för att krypa ner under täcket igen. Men det går ju inte. Pratade med min chef om att ev ta några semesterdagar i januari nu när FK drar in min sjukskrivning. Jag är ju inte på långa vägar frisk nog att jobba 75 %. Satt minsann och grät hos chefen också. Jag har som en stor insjö i mig som rinner över hela tiden. Det tar visst aldrig slut.

Kom hem vid 12, åt lite mat och tog 1½ Oxascand som jag somnade på. Sov 1½ timme och sedan kom min skötare och tittade till mig. Jag ska vara ensam i kväll så vi gjorde lite strategier som jag ska göra istället för att göra mig illa på något sätt.

Jag gråter därför att jag har svårt att titta på tv, skriva handlelistor, läsa böcker, laga mat och höra vad folk säger och en mängd andra saker. Det är som om min kropp är slut. Jag undrar hur länge jag har haft det så här.

Svärfar ringde och undrade om han skulle komma, tyckte det var väldigt snällt av honom, men jag sa att jag nog trodde att jag skulle klara mig själv. Han skulle ringa igen lite senare. Jag är så tacksam för alla snälla goa människor jag har runt mig. Inte kan jag väl dö ifrån alla dessa?

Jag ska gå ut en liten sväng för att få lite luft. Känner fortfarande lite Oxascandbedövning, men vill så gärna ut. Kram på er!