ECT-dag!

Och så var den dagen förstörd - nej inte riktigt men man kan i allafall inte göra något mer vettigt eftersom man är helt drogad. ECT gör att man glömmer bort vem man är, vad man ska göra, vart man bor, vilket datum det är, vad man gjorde igår och vad man ska göra i morgon. Läskigt. Dessutom släppte personalen ut mig helt drogad - kunde nästan inte gå - för att ta buss och tåg hem. Min man hade sagt att han skulle hämta mig men det hade ju jag glömt bort. Han ringde till dem senare och "skällde" - hur kunde de släppa iväg någon i mitt skick? Nu har nästan hela dagen gått och jag är piggare nu även om minnet är dåligt. Jag vet att det är julafton i morgon dock. I alla fall blir jag påmind hela tiden..... Nu har jag vräkt i mig lite godis - och god jul på er!!!

Insikt

Jag spinner vidare på den här helgen som har gått och på allt jag tänkte på och vad som hände. Jag har kommit till insikt med flera saker. Vissa saker jag kanske inte ska jobba vidare med. Vissa saker ska jag kanske bara låta vara som de är? Vissa saker kanske jag ska inse mina begränsningar med? Jag har kämpat mot min ätstörning i många år, ja nästan hela mitt liv och på något sätt inser jag nu att jag kanske inte kommer längre? Och den frihet det känns att bara tänka tanken? Jag är en heltidsfånge i min ätstörning och jag orkar inte kämpa emot längre. Jag är mig och jag lever med min ätstörning.

Min terapeut sa idag att hon inte orkar hålla på och jobba med mig om jag inte ändrar på mig. Och jag kan förstå henne. Det kan inte kännas roligt när mina framsteg är 1 mm i månaden. Jag skulle själv tröttna om jag vore min terapeut. Kanske är det dags att vi tar farväl av varandra? Jag får ångest bara jag skriver så, jag är ju så beroende av henne, men kanske kan jag inte vara "duktig" längre inför henne, och att det vore det bästa för mig att få "vila"? Slippa terapi?

Jag håller på och släcker ner här hemma, ska gå och lägga mig, jag ska få ECT i morgon bitti. Jag är fortfarande mycket nöjd med den terapin. Jag hoppas jag inte "straffas" på något sätt eftersom jag tackar nej till terapi, så att de drar in på ECT´n? Vore barnsligt i så fall.

Jag har problem med att de inte hittar några ådror att sätta nålarna i. Jag blir stressad av det, och det kanske de blir också, de får hålla på hur länge som helst och sticka överallt, jag har inte snyggar armar, men det hade jag ju inte innan heller....

Julmat!

Jag har kommit hem efter en helg i Göteborg med släkten. Det blev så bra som det kan bli när många vuxna och barn träffas och alla har sina egna önskemål och åsikter. Jag är hemma igen med ett stort hål i magen och en drös med känslor som jag inte har sorterat än, och tankar i huvudet som jag inte tänkt än. Och mitt i det hela en "må-bra-känsla" efter ECT´n på fredagen. ECT är verkligen den bästa medicinen jag någonsin har fått. Tyvärr är jag lite yr i bollen och glömmer men förutom det har jag inte mått så här bra på väldigt länge, ja eller nånsin egentligen. Det är en konstig, främmande känsla det här med att må bra, jag går nästan och väntar på att jag ska må dåligt.
Julbordet vi åt var helt underbar, det var mycket fokus på västkustmat med en mängd olika fiskrätter som jag älskar, men även en hel del kött också. Och efterrätter. Mums! Min syster var där med alla sina barn - 4 stycken - så jag fick inte tid att prata så mycket med henne tyvärr - jag hade sett fram emot det. Hon satt mest och petade i maten (mycket provocerande för mig) och höll på med barnen. Vi är så låst i våra roller som systrar gentemot vår mor - så jag tvivlar på att vi nånsin kommer att vara på samma våglängd. Hon satt säkert och var irriterad över att jag inte var tillräckligt mycket med hennes barn, och jag satt och var irriterad över att hon inte vill prata mer med mig. Min barndomsfamilj bestod av mor, far, 2 systrar. Idag är kommunikationen lika med noll. Det är helt trasigt, allt är splittrat och förvirrat och jag tvivlar på att det kommer att förändras.
Jag ska bara njuta av att ECT´n gör mig så gott. Det finns ingen medicin som har hjälpt mig så mycket som det. Jag har 3 tillfällen kvar nu. I morgon ringer nog min terapeut men för första gången på länge är jag inte i direkt behov av henne, det känns väldigt konstigt. Jag vet att det kan komma bakslag men det tänker jag inte bry mig om nu.

Nytänk

Ikväll håller jag mig inne, det är minus 15 grader ute. Jag har varit ute och gått onsdag och torsdag i snöstorm för att hålla ångesten i schack, men ikväll är jag duktig och håller mig inne och tänker vara snäll mot mig själv. Jag har fått ECT idag och har känt mig rätt drogad hela dagen. Ikväll känns det bra, psykiskt mår jag stabilt och det är jag väldigt tacksam för.

Min son har kommit hem, han ska sova över för att vi ska åka till Göteborg i morgon bitti. Jag ska inte gå promenad då heller, hade annars tänkt det, men det är hysteriskt att ge sig ut kl 06 för att gå 6 km. Nej jag ska vara snäll mot mig själv i morgon bitti också.

I Göteborg ska vi sova på hotell och gå på julbord med släkten. Det ska bli riktigt trevligt. Jag tänker fråtsa i mat.....jag ska....

Pratade med min läkare idag, han är en ganska klok man, han frågade mig vad JAG vill med mitt liv. Jag tänker mycket på det ikväll. Det känns hoppfullt framtiden....., det är första gången jag tänker så på väldigt länge. Tänk att ECT kan ge så snabb effekt, det är som ett mirakel. Jag tar tacksamt emot.

Möte

Idag hade jag möte med min chef tillsammans med min terapeut. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Min chef var väldigt trevlig och förstående och tyckte att jag hade en svår diagnos att brottas med. Hon var väldigt intresserad av att det skulle bli så bra som möjligt så jag kunde komma till jobbet.

Har förresten glömt att säga att jag har fått beviljat 25 % varaktig sjukersättning! Jag är SÅ lättad och glad. Jag behöver inte stå där 2/1-2010 och behöva jobba 100 % när jag inte klarar av det.

Sedan berättade min terapeut för min chef om hur ECT går till. Sedan om mina begränsningar etc och jag satt mest där och var förbannad. Jag kände mig som en jävla stor begränsning själv, en begränsning där jag inte vill acceptera att jag har en diagnos. Och så började jag gråta igen - jag som inte skulle göra det nu eftersom jag har mått så bra sedan ECT:n. Jag började gråta och känner att jag är så jävla trött och less på det här jävla tillståndet så jag kan kräkas.

Min chef sa att jag var den mest kompetenta sekreteraren på hela avdelningen (vi är 18 sekreterare) och att hon tyckte det var synd att jag inte fick utnyttja min kunskap. Jag försökte säga att all min kunskap är ett resultat av en jävla stor mani jag hade för 4-5 år sedan.
Jag känner mig förbannad för att jag inte är "den duktiga" längre, utan bara en belastning för hela kontoret. När jag visserligen är kompetent att göra vad som helst. Men så är det icke - jag är istället psyk-vraket. Jag måste acceptera att det är som det är. Det är svårt.

Snart ska jag ge mig ut i spåret igen, har fått ny musik i lurarna (älskade sonen hjälpte gamla morsan) så det blir nog trevligt trots ovädret.

Hopp!

Jag klarade av ECT-behandlingen. Var givetvis jättetrött efteråt, men på det stora hela mådde jag mycket bra. Jag mår fortfarande bra, knappt så jag tror det är sant, men hjärnan verkar ha fått en omstart. Jag ska ha en behandling till på fredag och efter det träff med läkaren. Jag kommer att fråga om jag kan få behandlingen var fjortonde dag

Om jag ska fortsätta på min självupptagna egocentriska väg - så har jag en medicinfråga till er: Jag har ätit Seroquel några år. Gick först upp i vikt och sedan ner igen och hållit mig stabil. Höjde Seroquelen från 200 mg till 600 mg när jag var inlagd och nu har jag gått upp i vikt igen! Kan man gå upp fast det är samma medicin men en annan styrka?

Ute snöar det som bara det - det frestar verkligen inte till att lufsa ut och bort till tåget. Jag börjar senare på jobbet idag, ska ha ett möte med min chef. Hoppas det går bra.

Skriver mer senare!

Idag kom det lite snö! Jag tycker det är så vackert och rogivande, som balsam kring själen. Idag fortsatte jag med revbenspjället och lagade mat och sen var det dags för rundan i skogen och efter det försvann alla krafter och det var dags att gråta igen och känsla av förtvivlan och önskan om att dö. Jo, det svänger kraftigt. Svärmor och svärfar kom och jag satt där trött och med gråten i halsen. Det hjälpte lite att jag dukat julaktigt och en liten gnutta julstämning infann sig. De blev inte så länge och efter de hade åkt låg jag på soffan i tre timmar helt energifattig och orkeslös. Min man åkte in till vår son, jag hade jättedåligt samvete att jag inte följde med, men jag var helt tom på energi och skickade med en påse bullar och muffins som tröst. Ibland bara kan man inte vara en alltuppoffrande mor även om det gör ont i själen.

Efter tre timmar på soffan framför kanal 3, kom lite krafter tillbaka och jag har orkat duscha, äta lite extra inför ECT-behandlingen i morgon och sitta här framför datorn en halvtimme. Det blir fasta efter midnatt. Jag har ju fått ECT förut men den här gången är jag lite nervös, jag vet inte varför. Jag har försökt dricka mycket idag och äta, har ätit ganska bra i allafall. Jag får ta tåget in till sjukhuset i morgon bitti, hur jag ska ta mig hem vet jag inte än, jag blir väl alldeles groggig och tom i bollen. Men vi får väl se. Min terapeut sa att hon kanske kunde komma, men jag vet inte. Antingen klarar jag mig själv eller så kanske svärfar kan komma. Jag har inte berättat för någon vad jag ska i morgon, tycker det är min ensak och/eller vill inte bry andra.

Samtidigt ser jag fram emot ECT-behandlingen, jag hoppas att det ska hjälpa och att jag ska bli livsglad igen och orka med livet.