Möte

Idag hade jag möte med min chef tillsammans med min terapeut. Jag var lite nervös för hur det skulle gå. Min chef var väldigt trevlig och förstående och tyckte att jag hade en svår diagnos att brottas med. Hon var väldigt intresserad av att det skulle bli så bra som möjligt så jag kunde komma till jobbet.

Har förresten glömt att säga att jag har fått beviljat 25 % varaktig sjukersättning! Jag är SÅ lättad och glad. Jag behöver inte stå där 2/1-2010 och behöva jobba 100 % när jag inte klarar av det.

Sedan berättade min terapeut för min chef om hur ECT går till. Sedan om mina begränsningar etc och jag satt mest där och var förbannad. Jag kände mig som en jävla stor begränsning själv, en begränsning där jag inte vill acceptera att jag har en diagnos. Och så började jag gråta igen - jag som inte skulle göra det nu eftersom jag har mått så bra sedan ECT:n. Jag började gråta och känner att jag är så jävla trött och less på det här jävla tillståndet så jag kan kräkas.

Min chef sa att jag var den mest kompetenta sekreteraren på hela avdelningen (vi är 18 sekreterare) och att hon tyckte det var synd att jag inte fick utnyttja min kunskap. Jag försökte säga att all min kunskap är ett resultat av en jävla stor mani jag hade för 4-5 år sedan.
Jag känner mig förbannad för att jag inte är "den duktiga" längre, utan bara en belastning för hela kontoret. När jag visserligen är kompetent att göra vad som helst. Men så är det icke - jag är istället psyk-vraket. Jag måste acceptera att det är som det är. Det är svårt.

Snart ska jag ge mig ut i spåret igen, har fått ny musik i lurarna (älskade sonen hjälpte gamla morsan) så det blir nog trevligt trots ovädret.