Insikt

Jag spinner vidare på den här helgen som har gått och på allt jag tänkte på och vad som hände. Jag har kommit till insikt med flera saker. Vissa saker jag kanske inte ska jobba vidare med. Vissa saker ska jag kanske bara låta vara som de är? Vissa saker kanske jag ska inse mina begränsningar med? Jag har kämpat mot min ätstörning i många år, ja nästan hela mitt liv och på något sätt inser jag nu att jag kanske inte kommer längre? Och den frihet det känns att bara tänka tanken? Jag är en heltidsfånge i min ätstörning och jag orkar inte kämpa emot längre. Jag är mig och jag lever med min ätstörning.

Min terapeut sa idag att hon inte orkar hålla på och jobba med mig om jag inte ändrar på mig. Och jag kan förstå henne. Det kan inte kännas roligt när mina framsteg är 1 mm i månaden. Jag skulle själv tröttna om jag vore min terapeut. Kanske är det dags att vi tar farväl av varandra? Jag får ångest bara jag skriver så, jag är ju så beroende av henne, men kanske kan jag inte vara "duktig" längre inför henne, och att det vore det bästa för mig att få "vila"? Slippa terapi?

Jag håller på och släcker ner här hemma, ska gå och lägga mig, jag ska få ECT i morgon bitti. Jag är fortfarande mycket nöjd med den terapin. Jag hoppas jag inte "straffas" på något sätt eftersom jag tackar nej till terapi, så att de drar in på ECT´n? Vore barnsligt i så fall.

Jag har problem med att de inte hittar några ådror att sätta nålarna i. Jag blir stressad av det, och det kanske de blir också, de får hålla på hur länge som helst och sticka överallt, jag har inte snyggar armar, men det hade jag ju inte innan heller....