Löjliga skriverier

Usch va jag skriver blaha. Mina ord bara simmar runt i skallen och jag får ingen ordning på dem. Jag är inte klok längre. Jag tänker inte finurliga tankar längre. Jag är inte konstnärlig längre. Är ingen akrobat. Ingen filosof. Hjärnan är bara skrot. Prata om att vara ett jävla vrak. Inget mål eller mening längre. Vad vill jag och vad ska jag?????
Jag vill att det ska hända något som jag i efterhand kan säga att DÅ kom förändringen! Just vid det tillfället hände det eller det som gjorde att mitt liv tog en vändning och inget blev som det varit. Jag är frustrerad, irriterad och trött. Vad är det här för ett jävla liv?

Och på tisdag ska jag börja en ny terapi - med en ny människa. Jag har försökt sitta här och tänka ut vad jag ska berätta för henne om mig själv. Vad är det för mening? Stackars - en ny terapeut - hon kommer inte klara av att hjälpa mig - det är liksom kört för mig.

Ikväll har jag tittat på tv och vräkt i mig massa godis så magen står ut som ett klot - VARFÖR äter man för mycket???? Till ingen nytta liksom. Man ångrar sig alltid efteråt. Meningslöst. Jag har tagit några Oxascand för att snart få slippa. Låt mig sova liksom. Hej då.

Kvalitetsdag

Först en skitdag, något har pajat i huset, kris, har tagit halva dagen att laga och kostat en förmögenhet. Jag okoncentrerad på jobbet och tog halv semesterdag, ingen idé att sitta där och göra fel. Sedan träffade jag min son på stan och vi hade jättetrevligt, åt lunch ihop och gick och tittade på olika saker till hans lägenhet. Jag mådde riktigt bra, kände hur mina moderskänslor svämmade över, stolt över att jag - just jag - är mamma till en sån fin människa som han är. Jag hann också hitta en klänning som jag vill ha. Jag borde inte köpa den men nu är jag besatt av den och hann lägga undan den till i morgon...... Jag ska gå upp i vikt och alla byxorna är för små, eller blir för små. Så nu måste jag in till stan i morgon och hämta klänningen. Det går inte ihop sig att min vuxna hjärna accepterar att köpa ny klänning när vi blivit av med en förmögenhet till huset samma dag. Jag borde ju spara. Men istället så skiter jag i det. Vuxet måste jag säga.

Min kära terapeut anser att man inte kan gå upp i vikt av piller... Jag blir så trött, jag vet väl bäst själv hur det står till med min kropp. Jag vet att man kan gå upp i vikt av små piller. Jag vet det mycket väl.

Jag tänker

Jag brottas med mina tankar idag. Jag brottas med tankar som är förbjudna. Tankar som man inte ska tänka men jag väljer att skriva ner dem här. Jag är så rädd att bli övergiven. Hade jag vetat det jag vet nu så hade jag aldrig gått med på att bli tilldelad en terapeut. Jag har varit patient hos min terapeut i 3 år nu, ja kanske ännu längre, jag vet inte. Jag är beroende av henne, vi har ett jättetajt förhållande. Innan jul skrev jag till henne att det kanske var bäst att vi avbröt terapin eftersom jag känner att jag inte klarar av att bli "frisk". Hon svarade lite ledset att hon inte hade tänkt bryta kontakten med mig och att hon ger mig all tid i världen om jag så vill det. Det kändes skönt att hon sa så, men det ligger hela tiden och lurar, rädslan av att bli lämnad. Hellre lämnar jag först innan hon hinner lämna.
Jag undrar om personalen får lära sig hur de ska tackla patienter som de ibland får ett väldigt tajt förhållande med?
Jag känner mig rädd och är ibland lite arg över att hon har låtit det gå så långt? Eller ska jag vara tacksam över det tajta förhållandet som jag har med henne? Hon är ju onekligen ett STORT stöd för mig, jag kan ringa till henne när som helst, hon håller kontakt med mig dagligen och ställer upp, hjälper mig att få kontakt med läkare, sjukintyg, recept - hon är en guldgruva och jag tycker oerhört mycket om henne. Så varför är det så komplicerat? Är det jag som gör en höna av en fjäder?

Fina fötter.....

Var på fotvård igår, hade fått presentkort på spa-anläggning från mina barn i julklapp. Det var helt underbart. Nu är de lena som bebisrumpor! Synd att det inte är sommar så jag kan stoppa fötterna i sandalerna!
Idag har jag varit ute och gått en timme, det är inte riktigt kallt idag som tur är. Vårt hus hänger inte med i kylan utan det är jättekallt här inne, jag har haft mycket kläder på mig.
Jag har gått upp i vikt, jag försöker acceptera och hålla god min fast jag har ett monster i mig som skriker av ångest och förakt.
Humörmässigt mår jag "normalt", jag är så förvånad över detta, är det så här det känns att vara normal?? ECT gör under för mig. Är det så här andra "vanliga" människor har det??? Är det så här det känns? Livet är värt att leva! Måtte det alltid vara så här!

Medelålders

Igår hade jag fått tid för att ta bort ett (mitt andre) maligna melanom jag har på ryggen. Hand- och Plastikkirurgiska kliniken kör kvällsöppet enligt rullande bandmodellen. In kl 18. Fick sitta i en hytt och klä av mig naken och ta på en blå rock och vita långa knästrumpor. Jätteläckert alltså. Sedan in i ett grönt rum där alla hade munsskydd och man såg inte hur de såg ut, och en grön brits mitt i rummet där jag skulle ligga. Fick ta av den blåa rocken till hälften men var naken på överkroppen och fick ligga på sidan. Mitt beniga mig. Mina hängbröst. Mina överarmar med alla ärr som blottades i lampans starka ljus. Mina andra ärr. Mina knotor.
Det patetiskt komiska i att de var så måna om mig, att inget skulle göra ont, att det inte skulle bli ärr - när jag låg där som Sveriges största självplågare! Jag som alltid gör mig själv illa på ett eller annat sätt. Jag som aldrig är snäll mot mig själv. Läkarens ord: Det kommer tyvärr att bli ett ärr!!" Och jag: "Det är helt ok - jag är ju full av dem redan"
Och så det ledsna i hela situationen, hur kan jag vara så elak mot mig själv? Det är synd om min kropp låg jag och tänkte, jag borde vara snäll mot mig själv. Jag borde tycka att jag är värd snällhet. Varför tycker jag inte att jag är värd snällhet? Och jag kunde höra deras ord om mig när jag lämnat operationssalen.

Idag slutade jag jobbet kl 11:30 och det har faktiskt varit en snäll dag! Jag har varit ute i skogen och gått en timme, men det var riktigt skönt, skönt fysiskt liksom. Är fortfarande ganska yr emellanåt och liksom "borta" i huvudet, vet inte vad det beror på - medicinbiverkan eller har jag bara helt enkelt blivit kroniskt tokig? He-he.

Men vad är det med mig??

Har haft det bra ett tag men nu börjar tvivlet i mig spira. Jag försöker vara som alla andra, försöker ha en hobby och ska gå på kören på torsdag. Jag ringde precis till min "körkompis" och avtalade tid när jag ska komma förbi och hämta henne. Och så får jag ont i magen och tänker att jag inte klarar av det. Jag orkar inte prata. Blir ett vrak socialt. Jag är helt socialt missanpassad. Jag vet inte vad det är med mig. Jag är ledsen. Livet är svårt. Och jag har bara ett ECT-tillfälle kvar som håller mig uppe. Vad ska hända när det är över? På fredag är sista gången och då får jag väl träffa en doktor och få diskutera vad som ska hända efter fredagen? Hjälp. Hjälp.

Jag har medicinbiverkan för tillfället - yrsel, det snurrar, jag tappar tråden, vet inte var jag är ibland. Och så ska jag jobba i morgon.

Vara KOMPETENT!!! En arbetsför kvinna i SINA BÄSTA ÅR!!!!

Lördag 2/1

Nyårsafton med mycket att äta, och min man som sällskap. Traditionsenligt låg vi i sängen med pyjamas på kl 24, och tittade ut genom fönstret och hade fyrverkerier som underhållning, mycket trevligt. Och alldeles gratis. Sov sedan dåligt. Har en känsla av att allt bara har rört sig om mat. Att jag lever för att äta. Så har det känts. Jag har en känsla av att jag har ätit alldeles för mycket och att det är äckligt. Som att det är som en tröst att trycka ner mat i munnen. Täppa till hålet. Sen hålla käften.

Jag har varit ute på promenader några gånger. Snö med iskristaller, hänger från grenarna, och solen som glimtar fram mellan träden, = underbart vackert. Så vackert så det nästan gör ont. Jag har varit några gånger i skogen och pulsat fram och det har känts riktigt skönt. Skönt att få använda kroppen efter allt stillasittande.

I går var vi hemma hos mina svärföräldrar och åt gröt och skinkmacka, det var väldigt trevligt. Vi hade varit förbi vår son och hämtat honom, jag blir så glad när han är med, en sån kärlek som är hur stor som helst, en sån kärlek som är obeskrivbar, för honom gör jag nästan vad som helst.

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Jag vågar nog inte tänka efter. Framtiden känns främmande och skrämmande på samma gång. Jag börjar få tankar igen om hur jag ska orka leva.

Jag var på Ica idag och skulle handla och det gick inte bra. Jag fick ångest och det tog flera timmar innan jag blev "normal" igen. Nu ikväll är jag lugn men sitter och hetsäter klementiner. Min mor ringde och var trevlig. Så mår jag dåligt för det. Jag är vuxen. Men ibland vill jag vara pytteliten igen och krypa upp i hennes knä. Ta hand om mig mamma!! Jag vill vara vuxen och blir förbannad över att hon inte låter mig vara vuxen. Samtidigt som jag vill vara ett litet barn och bli omhändertagen.
Jag är väldigt förvirrad.
När Gud producerade mig glömde han att göra en manual. Jag är ett produktionsfel.