Vaknade tidigt idag, det gjorde jag igår också, jag vet inte varför för jag somnade ganska sent. Min man ligger kvar och sover, han sover mycket längre än mig. Sen så somnar jag igen vid 11-12 när jag har varit ute på promenad. Jag tror det ska bli en fin dag i dag också.
Igår åkte vi in till sonen som bor i stan, jag var mest spänd på hur det skulle se ut i hans lägenhet, det var ett tag sedan jag var där. Ville också ha en ny tröja och lite smink. Sonen och min man gick till systembolaget och jag hittade faktiskt en tröja, kul! Systembolaget är inget för mig för jag dricker inte. Det har jag inte gjort på många år, både av princip men också pga alla mediciner jag tar.
Sedan storstädade vi sonens lägenhet, han har visst inte lärt sig hur man städar..... Jag får nog ta på mig skulden för det eftersom han är bra bortskämd från sitt föräldrahem. När vi hade använt Ajax, skurborstar, dammsugare och skurhink glänste det och det kändes så bra och sonen såg mycket nöjd och glad ut. Hemma gjorde jag mat och tog en Oxascand, sa inget till min man men jag mådde inget bra, och gör det inte nu heller. Skit samma. Jag mår nog bättre när jag bara har fått gått en sväng.
Jag känner mig lite provocerad av min skötare och tänker vara öppenhjärtig mot henne, mycket pga respekt för mina egna känslor, jag vill inte känna mig trampad på. Så jag tänker skriva några rader och skicka henne ett mejl. Sen har jag gjort mig illa i armen, riktigt illa. Det känns konstigt att sitta här med min man och vara i behov av sjukvård men inte kunna säga något.
Nu har han visst vaknat och jag ska avsluta detta inlägg. Ha en fin söndag!
söndag 7 mars 2010
torsdag 4 mars 2010
Kvällen omfamnar mig
Jag har släckt ner i huset, bara lampan i hallen och sovrummet lyser. Jag tänkte vänta lite innan jag gick och la mig, vänta på att mina ångestdämpande mediciner omfamnar mig och skänker mig ro. Det har inte varit någon trevlig dag i dag. Det har varit en alldeles förskräcklig dag där jag knappast har kunna arbeta, där mina "arbetskamrater" har tittat på mig med förundrande ögon över mitt beteende. Där jag har varit medicinpåverkad och trött av anorexi, där kroppen har gett upp och jag i ett stort förvånat frågetecken inte begriper att min kropp inte lyder mig längre.
Jag hade en förskräcklig session hos min skötare, där jag flera gånger mer eller mindre skrek att jag ville gå därifrån, att jag inte ville ha någon vård, att jag ger upp och att jag inte har någon lust att leva längre. Till slut var sessionen över och jag tog mig hem med tåget och har ätit soppa och klementiner i mängder och nu kl 21 skiter i det här. Jag tog mina vanliga mediciner - har skurit ner Seroquel till hälften - och tog först en Oxascand som funkade bra igår men som inte gör det idag utan jag har tagit en till, hoppas att jag vaknar i morgon bitti. Ska gå upp 05:30. Jag hoppas att jag ska klara av mitt arbete i morgon, annars går jag hem. Det är inte speciellt trevligt att titta sina arbetskamrater i ögonen och ha lust att skrika: Hjälp mig, men jag klarar inte av arbetet, jag förstår inte vad ni säger, hjälp.
Sen har jag lovat att köpa varm lunch. Jag ska göra det. Det har jag bestämt mig för. I morgon kväll ska jag skriva hur det gick. God natt.
Jag hade en förskräcklig session hos min skötare, där jag flera gånger mer eller mindre skrek att jag ville gå därifrån, att jag inte ville ha någon vård, att jag ger upp och att jag inte har någon lust att leva längre. Till slut var sessionen över och jag tog mig hem med tåget och har ätit soppa och klementiner i mängder och nu kl 21 skiter i det här. Jag tog mina vanliga mediciner - har skurit ner Seroquel till hälften - och tog först en Oxascand som funkade bra igår men som inte gör det idag utan jag har tagit en till, hoppas att jag vaknar i morgon bitti. Ska gå upp 05:30. Jag hoppas att jag ska klara av mitt arbete i morgon, annars går jag hem. Det är inte speciellt trevligt att titta sina arbetskamrater i ögonen och ha lust att skrika: Hjälp mig, men jag klarar inte av arbetet, jag förstår inte vad ni säger, hjälp.
Sen har jag lovat att köpa varm lunch. Jag ska göra det. Det har jag bestämt mig för. I morgon kväll ska jag skriva hur det gick. God natt.
onsdag 3 mars 2010
Med mera
Efter att jag har legat och vilat mig nån timme mår jag lite bättre. Jag tror jag ska orka sitta här och skriva några rader. Jag har mått så dåligt fysiskt ett tag nu och idag efter att jag åt frukost mådde jag riktigt dåligt.
Jag vet inte om det är:
a) Litiumkoncentrationen
b)för mycket träning
c) för lite och enformig kost
d) Seroquel - för hög dos
Jag får väl eliminera en sak i taget... Idag är jag sjukskriven och är tacksam för det. Har svårt att koncentrera mig och är en "dålig" anställd. Idag är det KBT-terapi hemma hos mig. Jag har ingen lust, det är skitjobbigt med KBT, jag blir helt slut. Det är jobbigt att utsätta sig för det man hatar mest av allt. Helst vill man bara säga att man vill avsluta det hela snabbt. Men jag är ju så jävla plikttrogen, det är säkert, så jag gör vad jag blir tillsagd.
Igår gick jag på cytologprov på Kvinnohälsan. Det är ju inte heller något som är favoritsysselsättning. Men jag jobbar hela dagarna med kvinnor som har cellförändringar i livmodern så jag vet att det kan hända, så därför går jag. Det är dock ett paradox att jag går på kontroller både för min livmoder och för min hudcancer, när jag stundtals tänker att jag vill ta livet av mig. Den senaste tiden har tankarna dykt upp igen, jag vet inte om jag orkar leva längre och det är inget jag bara säger. Jag är inte rädd, jag bara orkar inte med det här. Men jag har ju barnen och det vore väl förfärligt om de blev moderslösa? Jag kan inte förstå det för jag tycker inte jag är någon bra mor, men en mor är väl en mor tänker jag.
I allafall myllrade det av kvinnor på Kvinnohälsan, det var helt otroligt och inte en man så långt ögat kunde nå. Väntetid på över en timme. Men när man väl var där inne gick det i en rasande fart. Skönt att ha det gjort. Efter det gick jag på stan ett tag. Tittade på kläder och fann en t-shirt jag ville ha. Bestämde mig för att köpa den och skulle till att betala med Visakortet Nordea. I kassan fungerade inte Nordeakortet så expediten bad mig gå och ta ut i en bankomat. Javel. Men det gjorde jag inte för jag orkade inte, så nu blev det inget köp och idag är jag glad för det! Sicken tur! Jag får ta en ny sväng på stan någon annan dag.
Min man ringde mig, ville höra hur det var. Själv är han jättenegativ över allt och alla. Jag finner det väldigt provocerande och jag inser hur jobbigt det är med en person (som jag har varit) som bara klagar och inget är bra. Jag försökte muntra upp honom utan någon större framgång. Jag blev helt dyster av samtalet, allt är bara skit och inget är bra. Sa han. Jag ska ringa min son som bor själv och som är arbetslös för tillfället, och som inte har någon större rutin över dagen. Han är väl jättenegativ över livet han också förstås. Så jag intar rollen som positiv. Och försöker säga fina ord över livet och över solen som skiner på oss idag.
Jag vet inte om det är:
a) Litiumkoncentrationen
b)för mycket träning
c) för lite och enformig kost
d) Seroquel - för hög dos
Jag får väl eliminera en sak i taget... Idag är jag sjukskriven och är tacksam för det. Har svårt att koncentrera mig och är en "dålig" anställd. Idag är det KBT-terapi hemma hos mig. Jag har ingen lust, det är skitjobbigt med KBT, jag blir helt slut. Det är jobbigt att utsätta sig för det man hatar mest av allt. Helst vill man bara säga att man vill avsluta det hela snabbt. Men jag är ju så jävla plikttrogen, det är säkert, så jag gör vad jag blir tillsagd.
Igår gick jag på cytologprov på Kvinnohälsan. Det är ju inte heller något som är favoritsysselsättning. Men jag jobbar hela dagarna med kvinnor som har cellförändringar i livmodern så jag vet att det kan hända, så därför går jag. Det är dock ett paradox att jag går på kontroller både för min livmoder och för min hudcancer, när jag stundtals tänker att jag vill ta livet av mig. Den senaste tiden har tankarna dykt upp igen, jag vet inte om jag orkar leva längre och det är inget jag bara säger. Jag är inte rädd, jag bara orkar inte med det här. Men jag har ju barnen och det vore väl förfärligt om de blev moderslösa? Jag kan inte förstå det för jag tycker inte jag är någon bra mor, men en mor är väl en mor tänker jag.
I allafall myllrade det av kvinnor på Kvinnohälsan, det var helt otroligt och inte en man så långt ögat kunde nå. Väntetid på över en timme. Men när man väl var där inne gick det i en rasande fart. Skönt att ha det gjort. Efter det gick jag på stan ett tag. Tittade på kläder och fann en t-shirt jag ville ha. Bestämde mig för att köpa den och skulle till att betala med Visakortet Nordea. I kassan fungerade inte Nordeakortet så expediten bad mig gå och ta ut i en bankomat. Javel. Men det gjorde jag inte för jag orkade inte, så nu blev det inget köp och idag är jag glad för det! Sicken tur! Jag får ta en ny sväng på stan någon annan dag.
Min man ringde mig, ville höra hur det var. Själv är han jättenegativ över allt och alla. Jag finner det väldigt provocerande och jag inser hur jobbigt det är med en person (som jag har varit) som bara klagar och inget är bra. Jag försökte muntra upp honom utan någon större framgång. Jag blev helt dyster av samtalet, allt är bara skit och inget är bra. Sa han. Jag ska ringa min son som bor själv och som är arbetslös för tillfället, och som inte har någon större rutin över dagen. Han är väl jättenegativ över livet han också förstås. Så jag intar rollen som positiv. Och försöker säga fina ord över livet och över solen som skiner på oss idag.
fredag 26 februari 2010
Fredagsvila
Jag är tillbaka här igen, har vaknat upp efter ECT´n i onsdags, det tar ett par dagar innan jag blir pigg i huvudet igen. Man blir ju påverkad av det, men mest påverkad blir man ju av narkosen. Jag är stel och har träningsvärk i överkroppen pga ECT´n. Manin jag hade försvann med ECT´n, jag är nu balancerad och lugn.
Jag är ensam ikväll, min man jobbar sent, han kommer väl hem när jag sover, perfekt till nattsändningen från OS på tv.
Idag hade jag tagit semester, skulle egentligen till frisören, men det blev inget av eftersom det blev för dyrt. Jag tog mig en sväng på stan istället, åt lunch (varm!! hurra!!) och köpte en tröja. Kände mig rätt nöjd. Pratade med min kära terapeut på förmiddagen och stämde av läget, det kändes bra, jag tycker så mycket om henne. Jag sa till min man igår att hon ÄR min mamma for mig, det enda jag inte är överens med henne om är att hon vill att jag ska ta Zyprexa, det vill inte jag. Hon menar att jag inte får tillräckligt skydd med mina andra mediciner och att det bara är Zyprexa som är tillräckligt bra för mig. Jag har ju stora svårigheter med att acceptera den medicinen. Min läkare är forskningsledig så det blir inga medicinändringar förrän hon är tillbaka vecka 11. Hurra.
Jag hade ett artigt samtal med min mor, så där fejkat låtsats jätte-fin-mamma-dotter-relation, men nu har jag gjort det, så får det vara bra för den här helgen.
Var och besökte min kompis på psyk igår, hon var inlagd igen, det var intressant. Jag satt mest och var glad över att jag inte låg inne på sjukhuset. Så trångt, så mörkt, så gammalt, så trist. Och så har de precis fått veta att de miljonerna de skulle få till nytt psyk-hus inte blir av. Det är en skam. Jag undrar om de hade resonerat likadant om de hade någon anhörig som låg inne?? Usch, jag har inget vettigt att säga till min kompis, bara säga att jag tänker på henne och ge henne en kram. Och hålla tummarna för att jag aldrig själv hamnar där igen.
Jag är ensam ikväll, min man jobbar sent, han kommer väl hem när jag sover, perfekt till nattsändningen från OS på tv.
Idag hade jag tagit semester, skulle egentligen till frisören, men det blev inget av eftersom det blev för dyrt. Jag tog mig en sväng på stan istället, åt lunch (varm!! hurra!!) och köpte en tröja. Kände mig rätt nöjd. Pratade med min kära terapeut på förmiddagen och stämde av läget, det kändes bra, jag tycker så mycket om henne. Jag sa till min man igår att hon ÄR min mamma for mig, det enda jag inte är överens med henne om är att hon vill att jag ska ta Zyprexa, det vill inte jag. Hon menar att jag inte får tillräckligt skydd med mina andra mediciner och att det bara är Zyprexa som är tillräckligt bra för mig. Jag har ju stora svårigheter med att acceptera den medicinen. Min läkare är forskningsledig så det blir inga medicinändringar förrän hon är tillbaka vecka 11. Hurra.
Jag hade ett artigt samtal med min mor, så där fejkat låtsats jätte-fin-mamma-dotter-relation, men nu har jag gjort det, så får det vara bra för den här helgen.
Var och besökte min kompis på psyk igår, hon var inlagd igen, det var intressant. Jag satt mest och var glad över att jag inte låg inne på sjukhuset. Så trångt, så mörkt, så gammalt, så trist. Och så har de precis fått veta att de miljonerna de skulle få till nytt psyk-hus inte blir av. Det är en skam. Jag undrar om de hade resonerat likadant om de hade någon anhörig som låg inne?? Usch, jag har inget vettigt att säga till min kompis, bara säga att jag tänker på henne och ge henne en kram. Och hålla tummarna för att jag aldrig själv hamnar där igen.
söndag 21 februari 2010
Tålamod
Den här veckan har jag kämpat mot min ätstörning. Jag bestämde mig bara för att inte motionera. Jag sa till psyk-folket att nu ska jag klara det. Så jag har hållit mig inomhus hela veckan. Varit sträng och beslutsam. Och jag har klarat det. Hela veckan lång. Sagt till psyk-folket att nu fixar jag det här!! Och jag har klarat det. Tills idag. Hela min kropp ÅNGESTFYLLD. Så jag var ute i stormen. En gång. Och ska gå en gång till. Det känns som en besvikelse. Jag vet inte om jag kommer att berätta det för psyk-folket i morgon. När jag ska dit. Jag sitter här och är orolig och rädd och kliar sönder mina ärr.
Jag pratade med min dotter igår kväll. Hon bor för tillfället i USA - ja jag är inte så gammal - men fick barn när jag var barn. Det har funkat jättebra. För tillfället är hon min mamma. Jag frågade henne vad hon ska göra när hon kommer hem till sommaren. Det har hon berättat MÅNGA gånger för mig. Och jag KOM-INTE-IHÅG!!!! Jo, jag har problem med minnet. Stora problem. Priset jag får betala pga ECT. Det gör mig ledsen. Kanske är det dags att sluta få ECT? Min dotter sa: men mamma!!! Det har ju jag sagt många gånger! Det vet du ju!! Och jag får förklara att jag tappar ord, inte kommer ihåg vad folk har sagt och gjort.
Hur ska jag ta mig till jobbet i morgon? Pendeln har varit avstängd halva dagen idag och jag undrar hur det blir i morgon? Kanske lika bra att jag inte tar mig till jobbet, jag var aningen hypoman förra veckan och råkade göra en del dumt. Det får jag betala för i morgon. Psyk-folket har sagt att jag måste rensa upp i det i morgon. Jag bad om att få bli min chefs assistent. Jag bad om att bli fack-bas. Och jag kommer inte ihåg allt jag pysslade med. Ett antal Oxascand tog udden av det värsta. Jag vet ju hur jag ska göra.
Jag pratade med min dotter igår kväll. Hon bor för tillfället i USA - ja jag är inte så gammal - men fick barn när jag var barn. Det har funkat jättebra. För tillfället är hon min mamma. Jag frågade henne vad hon ska göra när hon kommer hem till sommaren. Det har hon berättat MÅNGA gånger för mig. Och jag KOM-INTE-IHÅG!!!! Jo, jag har problem med minnet. Stora problem. Priset jag får betala pga ECT. Det gör mig ledsen. Kanske är det dags att sluta få ECT? Min dotter sa: men mamma!!! Det har ju jag sagt många gånger! Det vet du ju!! Och jag får förklara att jag tappar ord, inte kommer ihåg vad folk har sagt och gjort.
Hur ska jag ta mig till jobbet i morgon? Pendeln har varit avstängd halva dagen idag och jag undrar hur det blir i morgon? Kanske lika bra att jag inte tar mig till jobbet, jag var aningen hypoman förra veckan och råkade göra en del dumt. Det får jag betala för i morgon. Psyk-folket har sagt att jag måste rensa upp i det i morgon. Jag bad om att få bli min chefs assistent. Jag bad om att bli fack-bas. Och jag kommer inte ihåg allt jag pysslade med. Ett antal Oxascand tog udden av det värsta. Jag vet ju hur jag ska göra.
lördag 20 februari 2010
Flera tankar
Hm, tänker och tänker. Tänker på min rastlöshet. Kan ju inte sitta still. Kom plötsligt på varför jag är trög i magen (usch), kan ju inte sitta still på toa. Jag kanske har adhd? Eller hur funkar det?
Att blogga
Jag tänker på det här om mitt bloggande. Jag tänker på hur ni gör kontra hur jag gör. Ni verkar alla ha en röd tråd som ni bygger kring och så får ni ett långt blogg med många intressanta tankar. När jag ser på hur jag gör så har jag svårt att hålla en röd tråd länge. Jag har svårt att koncentrera mig. Det blir korta meningar gripna ur luften. Som nu. Nu vill jag avsluta. Vad tror ni? Jag känner att jag är dum och inte får fram det jag vill. Jag blir stressad och tankarna slutar. Fast jag egentligen är en ganska klok kvinna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)