Hon

Hon ringer mig, jag ser att det är hon på nummerpresentatören, jag vill inte prata, jag håller för öronen och låter högt, jag vill inte prata. Telefonen tystnar efter ett tag, och jag fylls med ångest. Efter ett tag ringer jag upp henne. Hon låter glad när hon svarar. Vi pratar om alldagliga saker. Vi ska åka till USA tillsammans. Hon, jag och min man. Jag vill inte åka.

Hon vill vara min mamma. Hon ÄR min mamma men vi är på kollisionskurs. Vi är artiga mot varandra. Hon vill vara nära. Jag kan inte det. För mycket emellan oss. Så är det. Jag skulle ha velat ha en mamma. En som höll mig uppe när jag är nere. Men det går inte. Detta är vad som bjuds.

Min man är borta. Han kommer snart hem. Jag är fylld av ångest. Jag vill inte åka. Jag vill vara här. Jag vill inte vara här heller förresten. Inte ens min älskade terapeut kan hjälpa mig. Jag MÅSTE åka.

Och så måste jag fråga läkaren om ett intyg för alla mediciner jag ska ta med mig till USA. Jag tror inte det behövs och jag hatar att behöva besvära om en sån tråkig sak. Vilken läkare tycker det är roligt att diktera ett intyg på engelska? "To whom it may concern" "This is to certify that.... Jag vill inte besvära.

Märkliga saker

Allt är bara märkligt och jag vägrar inse att det är så som de säger..... Alltså - ECT i onsdags och efteråt är jag behagligt trött men ändå livsglad i alla fall. Pratat med läkaren och allt var ok tyckte jag. Sedan åter till jobbet på torsdagen och är mycket livsglad och munter, några säger att de tycker det är så roligt med mig eftersom jag ler med ögonen och det brukar jag annars inte göra. Att jag är sprudlande. Men jag vill inte höra på det örat utan fortsätter min roliga dag på jobbet. Sen att jag knappt kan sitta still och inte komma ihåg vad arbetskamraterna heter, det är en annan sak.

Sen går jag till min älskade terapeut och då bryter det stora GRÄLET ut. Hon anklagar mig för att vara hypoman och det är jag INTE. Jag kastar grejer och säger att jag ska försvinna ur hennes liv och då därifrån. Hon säger: Sätt dig ner!!! Och jag gör det till slut. Efter mycket hit och dit är det väl bara att erkänna att det gått snett den är gången också. Jag snedtänder på ECT.

Dilemmat: Få ECT för att inte åka ner i en djup depression och ta livet av mig - och Å ANDRA sidan bli hypoman efter varje gång.

Idag hade terapeuten ringt till min läkare för att diskutera, och: Så här kan vi inte ha det, vi måste ändra på dina mediciner (=Zyprexa), så snart du kommer hem från USA så ska du träffa läkaren. Tills dess får du knapra Oxascand.

Jag ska ta Oxascand i kväll. Jag är ensam och tokig.

Trött idag

Inte så konstigt efter en förmiddag med ECT. Seg och trött. Det var jobbigt med att sätta nål, det har det varit hela veckan pga olika blodprov jag har tagit, och jag måste gå i morgon också för ytterligare blodprov. När jag satt och väntade på att få komma in till ECT´n så kom min läkare förbi. Hon stannade och kom och satte sig bredvid mig och så pratade vi en stund. Jag tyckte det var så fint gjort, hon skulle lika gärna ha kunnat gå vidare. Hon är en klok människa. Att hon dessutom kommer ihåg mina mediciner och diagnoser bara så där, det är helt otroligt. Jag berättade för henne hur mycket jag tyckte om ECT som behandling.

Timmarna efter ECT gör att man är helt "lost" i huvudet, jag kommer inte ihåg nånting, jag mår bara bra. Det känns så skönt.

Jag gick ut en liten stund här hemma efteråt, var tvungen att få lite frisk luft, det kändes som att hjärnan behövde "vädras" lite efter ECT....

Snart är det bara en vecka kvar tills vi ska åka till USA, för nu ser det väl ut som att askan från Island ger med sig. Jag provade lite kläder här förut, min klänning med kavaj, det passade bra så jag behöver inte tänka på att jag måste köpa något nytt. Däremot ska jag fixa till håret, det var jättelänge sedan och jag fick en smärre chock när jag hörde vad det kostade - flera hundra - men det får det vara värt, jag måste snygga till mig lite nu när jag ska "amerikanisera" mig.

Min dotter har sökt 70 jobb till sommaren och 2!!! har svarat, varav den ena var väldigt lockande. Jag blev jätteglad, så roligt, jag hoppas det motsvarar förväntningarna och att hon tar jobbet. Det är inte kul att gå hemma hela sommaren. Inte för någon av oss.

Nu ska det grejas lite i köket har jag tänkt - god kväll på er alla!

Söndag

Täppt i näsan är det, men känner mig inte sjuk. Jag har varit ute och gått och försökt inte tänka så mycket. Min man var ivrig på att diskutera mig och mina demoner men jag orkade knappt svara. Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns uppgivet. Vi pratade lite om mitt jobb och de nya kraven som kommer att ställas på mig, och jag blir bara så ledsen. Jag undrar hur jag hade mått om jag inte fick min lilla dos ECT varannan vecka.

I eget sällskap

Jag har varit ensam hela dagen, ensam i eget sällskap. Tog en Propavan i går kväll så jag sov utmärkt tills klockan var 9:30 i morse. Det är så skönt att få sova riktigt ordentligt. Min man hade då åkt i väg på nåt idrottsevenemang så jag fick rå om mig själv. Städade en hel del och var ute i skogen på promenad i 1 timme och 30 minuter drygt. Förhoppningen var att jag skulle kunna springa, men jag fick problem med andningen så det fick jag sluta med. Mådde gott när jag kom hem sen. Åt lite och sedan fick jag för mig att jag skulle plocka ner gamla kläder från vinden. Jag har en hel del kläder från tidigare liv - när jag var hypoman och shoppade upp alla våra pengar. Jag vet inte om det var riktigt smart att kolla alla kläder, för det hela resulterade i att jag konstaterade att jag var smalare förr. Plockade fram vågen och jo - jag hade gått upp igen. Fick då: Tänka positivt - tänka positivt. Inte plocka fram några vassa saker som jag tänkt använda till självförakt. Det ska jag göra på jobbet på måndag.

Sen har jag jobbat jättemycket hela eftermiddagen med att bearbeta dessa extra kilon, det GÖR inget. Man FÅR gå upp i vikt. Jag ÄR älskad i alla fall. Och SNART kommer min man hem och han blir SÅ lättad över att jag inte gjort mig illa.

Skrev några rader till terapeuten om hur det ligger till och att hon inte behöver ringa mig på måndag. Jag är en jävla loser. Och jag tror inte att terapeuten tycker att krångliga själar som mig är nåt att ha.

Och vi skulle åka till USA i maj. Och nu vet jag inte om jag vill det. Med all aska som ligger över oss. Jag måste ju vara alldeles säker på att vi kommer hem därifrån sen. Och jag som är sånt kontrollfreak vill inte riskera att sitta där borta strandsatt i USA därför att en ny vulkan ska börja spruta aska. Jag vill inte åka. Men då blir nog min man väldigt sur. Och dottern där borta blir nog väldigt ledsen. Usch, jag vet inte vad vi ska göra.

Om jag vill

Jag är hemma från jobbet idag också - har ont i halsen och är snorig. Känner mig bättre nu så här på eftermiddagen. Jag lurade till mig en liten promenad i skogen dock. Lyssnade inte på musik utan var bara fokuserad på att tänka. +17 grader, fågelkvitter och tussilago. Tyckte mig även se ryggen på en ekorre också... Och jag trampar inte på en myra med flit. Säkert.

Jag är egentligen en stark person. Jag har stark vilja. Jag genomför det jag har bestämt mig för. Jag kan om jag vill. Det vet jag. Jag kan springa ett marathon. Jag kan allt.
Jag gick och funderade på om jag ska ta saken i egna händer och frånsäga mig en del av terapin. I mångt och mycket har jag aldrig mått så dåligt som jag gör nu. Alltså - jag mår sämre MED terapi än utan. Jag funderar på hur jag själv kan ta hand om min ätstörning. Att jag får göra på mitt sätt. Utan att det är destruktivt. Utan att jag går ner i vikt. Men kanske stannar där jag är, äter det jag tycker jag bör göra och tränar så mycket som jag tycker att jag får göra. Utan att det är destruktivt.
Och så låter jag mina mediciner ta hand om min bipolära diagnos. Kanske är det dags att ta en paus i terapin. Hur ska jag berätta detta för terapeuten?

Varför skriver jag egentligen? Varför lägger jag ut det här på en blogg? Varför skriver jag inte hellre i en pappersdagbok? Precis som om någon alls bryr sig om mina tråkiga ätstörningar.

Jag hittade en dagbok från 2004 - och det står om ungefär samma ätstörningsproblematik som idag. Varför bryr jag mig egentligen om att kämpa? När det egentligen är kört. Och vem i hela friden bryr sig över huvudtaget. Hej då.

Vad vill du?

I morse gått ner ytterligare ett kilo. Ska jag vara glad för det? Troligen inte. Varför vill jag inte ta den medicinen som gör att jag mår bra? Den enda medicinen som verkligen har gjort nytta för just mig. Zyprexa.
- Nu ringer du till läkaren och ber att få träffa henne och se över dina mediciner och så ber du om att få Zyprexa igen. Och ska du verkligen ha mer ECT? Säger min man. Och terapeuten. Zyprexa den enda riktigt bra medicinen för min bipolaritet.

När det gäller min ätstörning finns ingen medicin. Tyvärr. Jag är fången i min ätstörning. Jag skulle lika gärna kunna sitta isolerad i en cell i ett fängelse. Samma sak.

Idag har vi fint väder och snart kommer sopbilen och tar upp all sand. Det är verkligen vår. Jag ska dammsuga färdigt och så ska jag ut och gå en sväng i skogen. Senare idag får jag besök av arbetsterapeuten, vi ska träning i köket. Vi ska nog baka kaka. Och äta. Hm. Jag är jättenervös. Jag har lust att ringa och säga att jag inte orkar.

Önskar er alla en riktigt trevlig onsdag!