Jag har varit ensam hela dagen, ensam i eget sällskap. Tog en Propavan i går kväll så jag sov utmärkt tills klockan var 9:30 i morse. Det är så skönt att få sova riktigt ordentligt. Min man hade då åkt i väg på nåt idrottsevenemang så jag fick rå om mig själv. Städade en hel del och var ute i skogen på promenad i 1 timme och 30 minuter drygt. Förhoppningen var att jag skulle kunna springa, men jag fick problem med andningen så det fick jag sluta med. Mådde gott när jag kom hem sen. Åt lite och sedan fick jag för mig att jag skulle plocka ner gamla kläder från vinden. Jag har en hel del kläder från tidigare liv - när jag var hypoman och shoppade upp alla våra pengar. Jag vet inte om det var riktigt smart att kolla alla kläder, för det hela resulterade i att jag konstaterade att jag var smalare förr. Plockade fram vågen och jo - jag hade gått upp igen. Fick då: Tänka positivt - tänka positivt. Inte plocka fram några vassa saker som jag tänkt använda till självförakt. Det ska jag göra på jobbet på måndag.
Sen har jag jobbat jättemycket hela eftermiddagen med att bearbeta dessa extra kilon, det GÖR inget. Man FÅR gå upp i vikt. Jag ÄR älskad i alla fall. Och SNART kommer min man hem och han blir SÅ lättad över att jag inte gjort mig illa.
Skrev några rader till terapeuten om hur det ligger till och att hon inte behöver ringa mig på måndag. Jag är en jävla loser. Och jag tror inte att terapeuten tycker att krångliga själar som mig är nåt att ha.
Och vi skulle åka till USA i maj. Och nu vet jag inte om jag vill det. Med all aska som ligger över oss. Jag måste ju vara alldeles säker på att vi kommer hem därifrån sen. Och jag som är sånt kontrollfreak vill inte riskera att sitta där borta strandsatt i USA därför att en ny vulkan ska börja spruta aska. Jag vill inte åka. Men då blir nog min man väldigt sur. Och dottern där borta blir nog väldigt ledsen. Usch, jag vet inte vad vi ska göra.
2 kommentarer:
Helt rätt tänkt. Vad är vikten egentligen? Vad spelar det för roll med några extra kilon hit eller dit? Egentligen......men jag vet....det är svårt att tänka så, men försök att göra det i alla fall. Hoppas du har en bra lördag kväll annars. Kram!
Ätstörningsgrejen kan jag egentligen inte kommentera som inte har varit där själv, det låter bara så oändligt utmattande. Man måste ju äta så man blir väl påmind hela tiden.
Att resa är en utmaning för man kan bara inte kontrollera allt som eventuellt skulle kunna hända. Men oj så tråkigt det blir om man inte chansar. Jag kan också vara smånojjig men när jag väl kommit iväg brukar jag vara rätt glad för det ändå. Jag hoppas du vågar!
Skicka en kommentar