Jag har det outhärdligt. Jo, så är det. Jag har en outhärdlig ångest som äter upp mig inifrån. Jag kommer inte undan. Jag ser ingen ljusning. Jag är fånge i min kropp. Det är outhärdligt. Dödstankar och självskadeönskan.
Jag försöker förklara för min terapeut om min ångest, men det är bara ord som kommer över mina läppar och jag ser att hon inte förstår. Vem kan väl egentligen förstå en annans ångest?
Hon provocerar mig för att få fram en ångestattack. Och jag får det. Jag skriker och gråter och kastar mig bakåt i stolen och hon fortsätter och jag får andnöd och det känns som jag ska dö. Efter ett tag har jag återfått kontrollen på andningen och jag kan torka tårarna och jag känner mig som den uslaste av alla patienter.
Är ångest dåligt? Dålig karaktär? Barnsligt?
Om vi vet varför vi får ångest, varför slutar vi bara inte då?
måndag 14 juni 2010
söndag 13 juni 2010
Bara gnäll
Jag har fått ny dator. Det är inte lätt. Och jag har inte tålamod. Och jag har glömt massor med lösenord, däribland lösen till bipolarforumet. Tråkigt. Men kanske ska jag låta bli hela forumet. Jag har varit med i så många år och kanske är mitt behov för att lufta min diagnos inte så stort så jag kan lika gärna skippa det. Nåväl.
Idag har jag ont i hela kroppen, som muskelvärk, som om jag skulle ha målat om huset eller skottat snö i ett par timmar. Jag har inte känt något liknande och jag sänder en tanke till de med fibromyalgi, jag förstår att det är ett lidande att ha den diagnosen. Jag har tagit 2 Panodil och försöker ligga still i sängen. Jag fick diagnosen malignt melanom förra året och nu har jag fått för mig att det är det som har spridit sig till hela kroppen.
Hög ångestnivå idag. Jag har bakat scones för att se om det hjälper. Jag ska baka kladdkaka också. Då måste jag väl ha tuktat min ångest. Jag är så orolig.
Idag har jag ont i hela kroppen, som muskelvärk, som om jag skulle ha målat om huset eller skottat snö i ett par timmar. Jag har inte känt något liknande och jag sänder en tanke till de med fibromyalgi, jag förstår att det är ett lidande att ha den diagnosen. Jag har tagit 2 Panodil och försöker ligga still i sängen. Jag fick diagnosen malignt melanom förra året och nu har jag fått för mig att det är det som har spridit sig till hela kroppen.
Hög ångestnivå idag. Jag har bakat scones för att se om det hjälper. Jag ska baka kladdkaka också. Då måste jag väl ha tuktat min ångest. Jag är så orolig.
fredag 11 juni 2010
VM i fotboll
Så har det då börjat - VM i fotboll - och jag vet vad som kommer att visas på vår TV i några veckor framöver.... Min älskade och min dotter sitter som klistrat framför TV´n. Jag har försökt sitta där en halvlek just nu, Uruguay mot Frankrike. Jag sitter mest och klagar på hur fånigt fotboll är, de springer ju bara upp och ner hela tiden och aldrig gör någon mål. Nu har jag blivit utslängd från soffan och sitter här med datorn istället. Tacka vet jag handboll.....
Veckan är slut och jag är fortfarande stabil. I kväll är det lite rörigt eftersom jag inte gjort annat än att ha ätit smörgåstårta, jordgubbar (svenska!!), plockgodis idag.
Känner mig uppstoppad och en äcklig känsla av att jag har hetsätit. Inte bra. Fast bra.
Vi var och firade av min svägerskas dotter som tagit examen. Idag på deras examensdag har det regnat hela tiden, ett riktigt spöregn och det var riktigt synd om alla studenterna som hade på sig klänningar och sandaler. De verkade inte alls bry sig om att det regnade. Kanske hade några av dem lite alkohol i sig så de inte märkte vad det var för väder. Vem bryr sig om lite regn? Publiken kanske.
Jag gick aldrig ut gymnasiet. Det gör mig lite ledsen att tänka på det, därför att jag var så psykiskt sjuk då så jag inte kunde fullfölja. Jag fick aldrig ta examen. Nu ska jag inte bli sentimental, jag menar bara att det inte är självklart att man tar examen. Jag är lycklig över att mina barn har gjort det och att de har varit förskonade från att vara psykiskt sjuk. Och att de fick ta sin examen och vara riktigt lycklig just denna dag.
Veckan är slut och jag är fortfarande stabil. I kväll är det lite rörigt eftersom jag inte gjort annat än att ha ätit smörgåstårta, jordgubbar (svenska!!), plockgodis idag.
Känner mig uppstoppad och en äcklig känsla av att jag har hetsätit. Inte bra. Fast bra.
Vi var och firade av min svägerskas dotter som tagit examen. Idag på deras examensdag har det regnat hela tiden, ett riktigt spöregn och det var riktigt synd om alla studenterna som hade på sig klänningar och sandaler. De verkade inte alls bry sig om att det regnade. Kanske hade några av dem lite alkohol i sig så de inte märkte vad det var för väder. Vem bryr sig om lite regn? Publiken kanske.
Jag gick aldrig ut gymnasiet. Det gör mig lite ledsen att tänka på det, därför att jag var så psykiskt sjuk då så jag inte kunde fullfölja. Jag fick aldrig ta examen. Nu ska jag inte bli sentimental, jag menar bara att det inte är självklart att man tar examen. Jag är lycklig över att mina barn har gjort det och att de har varit förskonade från att vara psykiskt sjuk. Och att de fick ta sin examen och vara riktigt lycklig just denna dag.
onsdag 9 juni 2010
Back again
Så är jag hemma igen efter att ha pratat med min stressade läkare. Vi pratade om ECT och mig, och kom överens om att avsluta det hela nu eftersom jag reagerar så kraftigt med manier efteråt.
Vi gjorde en vårdplan som ska stå i min journal så att jag vet hur jag ska agera om jag börjar bli deprimerad igen.
Jag känner mig stabil nu och tydligen så passar Zyprexa mig som hand i handske så den medicinkombinationen jag har just nu ska jag fortsätta med. Ok för mig. Så kanske kroppen kan få vila lite efter all ECT också, efter att ha blivit sövd ett antal gånger, den kanske är lite sliten?? :-)
Vi gjorde en vårdplan som ska stå i min journal så att jag vet hur jag ska agera om jag börjar bli deprimerad igen.
Jag känner mig stabil nu och tydligen så passar Zyprexa mig som hand i handske så den medicinkombinationen jag har just nu ska jag fortsätta med. Ok för mig. Så kanske kroppen kan få vila lite efter all ECT också, efter att ha blivit sövd ett antal gånger, den kanske är lite sliten?? :-)
måndag 7 juni 2010
Tankar
Jag delar kontor med två andra kvinnor varav den ena sitter och gör en massa ljud hela tiden. Hon mumlar och mumlar och jag håller på att snart skrika rakt ut att hon ska se till att hålla käften. Jag känner hur jag kokar inombords, men jag måste lära mig att tolerera och lugna ner mig och fokusera på annat. Inte lätt. Snart är det fika. Och jag får då ett andrum.
Och ett andrum har jag också redan fått - hypomanin/manin är borta tack vare Zyprexa. Jag känner mig lugn och fin. Jag ska träffa läkaren på onsdag några minuter innan möjligtvis min sista ECT den här gången, så hon hinner bestämma om jag ska få ECT eller inte. Jag är jätterädd för vad som ska hända om ECT tas bort, men å andra sidan kan det ju inte tolereras heller att jag åker raket in i en mani efter varje gång jag fått ECT. Jag har ju nästan levt ett annat liv med ECT - inte varit deprimerad sedan jag fick det insatt. Jag är så rädd att jag ska bli deprimerad och suicidbenägen igen. Jag vill inte det. Vill inte. Jag ska inte ta ut sorger på förskott - men att depressionen kommer det räknar jag liksom med. Kanske ska jag inte göra det? Kanske är den borta nu?
Och ett andrum har jag också redan fått - hypomanin/manin är borta tack vare Zyprexa. Jag känner mig lugn och fin. Jag ska träffa läkaren på onsdag några minuter innan möjligtvis min sista ECT den här gången, så hon hinner bestämma om jag ska få ECT eller inte. Jag är jätterädd för vad som ska hända om ECT tas bort, men å andra sidan kan det ju inte tolereras heller att jag åker raket in i en mani efter varje gång jag fått ECT. Jag har ju nästan levt ett annat liv med ECT - inte varit deprimerad sedan jag fick det insatt. Jag är så rädd att jag ska bli deprimerad och suicidbenägen igen. Jag vill inte det. Vill inte. Jag ska inte ta ut sorger på förskott - men att depressionen kommer det räknar jag liksom med. Kanske ska jag inte göra det? Kanske är den borta nu?
lördag 5 juni 2010
En ny dag
Idag är en ny dag, och vad ska det bli av den? Inramningen är bra - sol, inte stel i kroppen, inte ont i höften, en glad man och en glad dotter. Jag har ätit frukost och läst tidningen. Jag har lite svårt att koncentrera mig, men får ta och läsa tidningen en gång till sen. Jag känner mig lite stressad över att jag snart måste ut och gå eftersom gårdagen bestod till det mesta av att äta och jag är ivrig efter att få "rensat" kroppen.
Har fått order från skötaren om att skriva matdagbok. Var på bokhandeln igår och hittade ett skrivblock för en billig penge. Jag har en favoritbokhandel på stan, jag älskar alla böcker som finns, skrivblock, pennor, födelsedagskort och inte minst almanackor. När jag (tidigare icke-medicinerad med Litium) var uppåt köpte jag alltid almanackor. Jag har en hel drös med dem, och jag har lagt ut tiotusentals kronor på dyra skinnalmanackor från Filofax t ex. Jag försöker sluta köpa, det är lite som att vara beroende och att jag måste genomgå avvänjning från dessa underbara saker. Får använda hjärntvätt : "jag SKA inte köpa, jag SKA inte köpa". Köpte en rosa i USA när jag var där nu, den ska inte användas utan ligger bara där. Jag är en samlare. På det mesta.
Jag tog bort 10 mg Zyprexa efter överenskommelse med läkaren och blev snabbt dålig igen. Det är ju bara inte sant, att jag måste ha 20 mg Zyprexa för att inte bli tokig. Vi försöker igen med 15 mg för att se. 20 mg är för mycket för mig med min pyttekropp. Läkaren sa att vi kanske skulle ha Tegretol istället. Jag har aldrig läst om någon som har det. Jag frågade i forumet men fick inget svar, är det så att ingen vet??
Hade en äcklig upplevelse i förrgår, kanske någon som vet vad det var? Det här blir lite som "fråga Lund", men men. Jo, jag hade själen separerad från kroppen. Alltså jag tittade i spegeln och blev förvånad över att jag såg ut som jag gjorde. Precis som att jag var gäst i min egen kropp? Jag blev rädd och vågade inte titta mig i spegeln på hela dagen. Också när jag gick promenad så var det som att jag befann mig i ett skal och att jag snart skulle lämna kroppen. Någon som vet??? Håller jag på att förlora förståndet? Eller har jag redan gjort det??
Trevlig lördag!
Har fått order från skötaren om att skriva matdagbok. Var på bokhandeln igår och hittade ett skrivblock för en billig penge. Jag har en favoritbokhandel på stan, jag älskar alla böcker som finns, skrivblock, pennor, födelsedagskort och inte minst almanackor. När jag (tidigare icke-medicinerad med Litium) var uppåt köpte jag alltid almanackor. Jag har en hel drös med dem, och jag har lagt ut tiotusentals kronor på dyra skinnalmanackor från Filofax t ex. Jag försöker sluta köpa, det är lite som att vara beroende och att jag måste genomgå avvänjning från dessa underbara saker. Får använda hjärntvätt : "jag SKA inte köpa, jag SKA inte köpa". Köpte en rosa i USA när jag var där nu, den ska inte användas utan ligger bara där. Jag är en samlare. På det mesta.
Jag tog bort 10 mg Zyprexa efter överenskommelse med läkaren och blev snabbt dålig igen. Det är ju bara inte sant, att jag måste ha 20 mg Zyprexa för att inte bli tokig. Vi försöker igen med 15 mg för att se. 20 mg är för mycket för mig med min pyttekropp. Läkaren sa att vi kanske skulle ha Tegretol istället. Jag har aldrig läst om någon som har det. Jag frågade i forumet men fick inget svar, är det så att ingen vet??
Hade en äcklig upplevelse i förrgår, kanske någon som vet vad det var? Det här blir lite som "fråga Lund", men men. Jo, jag hade själen separerad från kroppen. Alltså jag tittade i spegeln och blev förvånad över att jag såg ut som jag gjorde. Precis som att jag var gäst i min egen kropp? Jag blev rädd och vågade inte titta mig i spegeln på hela dagen. Också när jag gick promenad så var det som att jag befann mig i ett skal och att jag snart skulle lämna kroppen. Någon som vet??? Håller jag på att förlora förståndet? Eller har jag redan gjort det??
Trevlig lördag!
onsdag 2 juni 2010
Sockervadd
Onsdag morgon och jag har sovit färdigt. Solen skiner och jag har min ledig dag. Det kan behövas, det har varit stormiga dagar och jag håller på att dala neråt igen. Jag har äntligen kunnat tämja min mani och så ramlar jag neråt helt enligt mönstret. Det har strulat lite på jobbet och så fick jag veta av en slump att min chef hade ringt till min skötare och jag blev riktigt upprörd och kände mig överkörd. Jag var helt enkelt rasande. Min skötare påstår att jag har gett tillstånd till att min chef får ringa för riktigt länge sedan. Hon säger att vi har haft ett möte med min chef vilket jag inte kommer ihåg. Jag känner mig ledsen över att mitt minne är så obefintligt. Min hjärna verkar vara ett ödsligt ställe, tomt för celler och endast fylld med sockervadd.
Min chef tyckte att jag skulle få träffa en HR-konsult ihop med min chef och det kände jag mig motiverad till, varför vet jag inte. Klamrar mig väl till varje möjlighet till förändring. De frågade om jag vill komma till Bemanningsenheten på sjukhuset. Det fungerar så att man får lön från Bemanningsenheten, men får hoppa runt där det fattas folk. Inget för mig fastän jag har påstått det när jag var "uppåt". Jag känner mig förtvivlad, jag strular till det överallt och mina manier ställer verkligen till det. Jag känner mig inträngd i ett hörn och allt jag gör ställer till det. I måndags träffade jag skötaren och jag har nog aldrig gråtit så mycket och önskat att jag vore död därför att mitt liv är så rörigt. Hur kunde det bli så här? Min chef sa till HR-konsulenten att jag är den mest kompetenta sekreteraren på mottagningen och det känns ju kul att höra, sen att det endast är skelettet kvar av vad jag varit är en annan sak.
Usch, det blev ett tråkigt inlägg. Bara jag, jag, jag, när det finns så mycket i världen att bry sig om, Gaza till exempel. Men min hjärna orkar inte tänka på Gaza även om jag sympatiserar, det får räcka. Jag har nog med att komma ihåg vad jag ska handla på ICA.
I lördags fick jag en hälsning i tidningen på mors dag från barnen med bild och allt. Jag ser helt galen ut på bilden, typiskt. Jag blev så rörd, tänk att de älskar mig så mycket när jag påverkar deras liv så mycket. Det gjorde gott. Idag ska vi en sväng på stan min dotter och jag. Vi ska ta en fika har vi tänkt, men det efter att vi kollat om jag ska byta min nyinköpta klocka eller inte. Jag fick för mig igår att jag skulle ha en klocka med "bling bling" på. Men vid närmare eftertanke när jag köpt den vet jag inte om jag känner för att vara en kvinna med "bling bling". Vi får se, kanske kan man inte byta? Och då får jag vara en kvinna med "bling bling" på armen vare sig jag vill eller inte. . Kanske är det det jag behöver.....:-))
Min chef tyckte att jag skulle få träffa en HR-konsult ihop med min chef och det kände jag mig motiverad till, varför vet jag inte. Klamrar mig väl till varje möjlighet till förändring. De frågade om jag vill komma till Bemanningsenheten på sjukhuset. Det fungerar så att man får lön från Bemanningsenheten, men får hoppa runt där det fattas folk. Inget för mig fastän jag har påstått det när jag var "uppåt". Jag känner mig förtvivlad, jag strular till det överallt och mina manier ställer verkligen till det. Jag känner mig inträngd i ett hörn och allt jag gör ställer till det. I måndags träffade jag skötaren och jag har nog aldrig gråtit så mycket och önskat att jag vore död därför att mitt liv är så rörigt. Hur kunde det bli så här? Min chef sa till HR-konsulenten att jag är den mest kompetenta sekreteraren på mottagningen och det känns ju kul att höra, sen att det endast är skelettet kvar av vad jag varit är en annan sak.
Usch, det blev ett tråkigt inlägg. Bara jag, jag, jag, när det finns så mycket i världen att bry sig om, Gaza till exempel. Men min hjärna orkar inte tänka på Gaza även om jag sympatiserar, det får räcka. Jag har nog med att komma ihåg vad jag ska handla på ICA.
I lördags fick jag en hälsning i tidningen på mors dag från barnen med bild och allt. Jag ser helt galen ut på bilden, typiskt. Jag blev så rörd, tänk att de älskar mig så mycket när jag påverkar deras liv så mycket. Det gjorde gott. Idag ska vi en sväng på stan min dotter och jag. Vi ska ta en fika har vi tänkt, men det efter att vi kollat om jag ska byta min nyinköpta klocka eller inte. Jag fick för mig igår att jag skulle ha en klocka med "bling bling" på. Men vid närmare eftertanke när jag köpt den vet jag inte om jag känner för att vara en kvinna med "bling bling". Vi får se, kanske kan man inte byta? Och då får jag vara en kvinna med "bling bling" på armen vare sig jag vill eller inte. . Kanske är det det jag behöver.....:-))
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)