Jag har det outhärdligt. Jo, så är det. Jag har en outhärdlig ångest som äter upp mig inifrån. Jag kommer inte undan. Jag ser ingen ljusning. Jag är fånge i min kropp. Det är outhärdligt. Dödstankar och självskadeönskan.
Jag försöker förklara för min terapeut om min ångest, men det är bara ord som kommer över mina läppar och jag ser att hon inte förstår. Vem kan väl egentligen förstå en annans ångest?
Hon provocerar mig för att få fram en ångestattack. Och jag får det. Jag skriker och gråter och kastar mig bakåt i stolen och hon fortsätter och jag får andnöd och det känns som jag ska dö. Efter ett tag har jag återfått kontrollen på andningen och jag kan torka tårarna och jag känner mig som den uslaste av alla patienter.
Är ångest dåligt? Dålig karaktär? Barnsligt?
Om vi vet varför vi får ångest, varför slutar vi bara inte då?
5 kommentarer:
Om det bara vore så enkelt att en kunde sluta ha ångest. Sluta må dåligt, sluta sluta tänka negativt. Tyvärr verkar det inte riktigt fungera.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är för jävligt att du mår så dåligt. Och det är för jävligt att din terapeut inte förstår dig. Jag önskar att det kunde sluta nu.
Kram!
Det är ändå strongt att du är där, kvar hos terapeuten, och kvar i din ångest. Det sägs ju att för varje gång man bemästrar den, och tar kommandot över den, så lär man sig nåt nytt, och i detta ska tydligen hjärnan så småningom kunna omprogrammera sig till att inte reagera lika häftigt. Så... se det som en bit på vägen.
(Säger jag som nästan slutar andas bara av att läsa det du skriver.... )
Jag har väldigt väldigt svårt att se dig som en person med dålig karaktär. Ångest ligger djupare än så. Jag tänker som Osynliga bekännelser skriver att du ändå gör ett viktigt arbete som försöker konfrontera ångesten, även fast det är så himla svårt att finna ord. Ingen kan garantera dig att det blir bättre, men det finns en god chans.
Men det är hemskt sorgligt att du ska behöva ha det så jobbigt just nu. :(
Håller med övriga läsare om att det är starkt gjort av dig att stanna kvar i ångesten. Låta den komma, deb leva helvetet en stund för att sedan lätta åtminstone lite grann. Kanske är det ngt som måste ut och att möta ångesten är nog enda vägen. Känner igen mig själv så, och det är fruktansvärt när det händer och helst av allt vill man bara springa ut ur samtalsrummet. Men vad tjänar man på att fly? Du är stark som utsätter dig för det helt enkelt.
Kramar!
Tack snälla ni. Jag sitter här och försöker andas. Det ska gå. Med hjälp av en sobril. Men det är tillåtet. Kram till er alla.
Skicka en kommentar