Jag delar kontor med två andra kvinnor varav den ena sitter och gör en massa ljud hela tiden. Hon mumlar och mumlar och jag håller på att snart skrika rakt ut att hon ska se till att hålla käften. Jag känner hur jag kokar inombords, men jag måste lära mig att tolerera och lugna ner mig och fokusera på annat. Inte lätt. Snart är det fika. Och jag får då ett andrum.
Och ett andrum har jag också redan fått - hypomanin/manin är borta tack vare Zyprexa. Jag känner mig lugn och fin. Jag ska träffa läkaren på onsdag några minuter innan möjligtvis min sista ECT den här gången, så hon hinner bestämma om jag ska få ECT eller inte. Jag är jätterädd för vad som ska hända om ECT tas bort, men å andra sidan kan det ju inte tolereras heller att jag åker raket in i en mani efter varje gång jag fått ECT. Jag har ju nästan levt ett annat liv med ECT - inte varit deprimerad sedan jag fick det insatt. Jag är så rädd att jag ska bli deprimerad och suicidbenägen igen. Jag vill inte det. Vill inte. Jag ska inte ta ut sorger på förskott - men att depressionen kommer det räknar jag liksom med. Kanske ska jag inte göra det? Kanske är den borta nu?
4 kommentarer:
Hoppas på det bästa, men förbereder dig för det värsta?
Kram!
Stressande att inte veta saker säkert (åtminstone om man har ett visst kontrollbehov som jag). Jag tror inte det är så mycket att göra annat än att kontakta din läkare/terapeuten/annan lämplig person och berätta som det är om du skulle märka tecken på att du dalar för långt nedåt. Gammal klyscha men vi vet aldrig vad morgondagen bär i sitt sköte, ibland är det att leva här och nu som är grejen.
Jag hoppas du ska få känna dig lugn och fin länge nu!
Hej Charlyene och Chai - mina nätkompisar och tack för era synpunkter, jag ska vara på min vakt när/om min nedåtgående spiral börjar och då få hjälp. Kram!
Jag håller tummarna stenhårt. Du är en fighter och även om den skulle komma tillbaka så klarar du det. Tro på det!!
Kramar!
Skicka en kommentar