Handlingsförlamad

Ja, kan man vara annat i 35 graders värme? Jag sitter mest här och kan inte få mig att göra någonting som helst. Baka? Ja, baka ska jag göra. Bläddrar och hittar recept på mandelbiskvier. Nej, usch så jobbigt. Bullar? Smälta smör? Nej verkligen inte. Nu har jag hetsätit 4 klementiner och ett päron i ren tristess. Ut och gå kanske? Sticka? Försökte sticka i skuggan men blev alldeles genomsvett av det tjocka yllegarnet jag hade i knäet. Vilken tråkig dag!

Nu går jag ut en sväng.

Lunchbjudning

Nyss hemkommen från lunchbjudning hos svärföräldrarna + ett antal flera gäster, däribland min son och hans nya tjej. Det var första gången vi träffade flickvännen, men det gick bra, hon var jättetrevlig och lätt att umgås med. Det är tur, för den här familjen är väldigt öppen och lättsam att umgås med. Jag åt upp min lunch (tummen upp!), och sedan glass med jordgubbar. Nu har jag intagit verandan hemma och jag har precis ätit kexchoklad och druckit kaffe. Mycket gott var det. Jag blir rätt trött av att umgås med så många människor och när vi hade varit där tre timmar gjorde jag min man uppmärksam på att det var dags att åka hem.

På morgonen var jag iväg och tog Litiumprov, det har nog gått bra med det provsvaret, för jag har inte hört något från dem. Jag var ju hos doktorn i onsdags och idag fick jag en ny tid till en chefsöverläkare i slutet på augusti, det känns som det bara rasar in tider till psykvården, och den som ska vara så dålig?? Inte här jag bor iallafall, eller så är det jag som har tur, eller så anser de att jag är en knepig figur.

Kvällen

Nu har dagen gått över till att bli kväll, och snart börjar kvällens fotbollsmatch. Och fotboll är skoj, tycker min man..., men jag har inget emot att sitta och slötitta i brist på annat. Jag är riktigt godissugen dessutom, får se hur länge jag klarar av att stå emot innan jag rusar till köket och plockar fram godis.

Vi har varit ute och gått en sväng på gärdet min man och jag, det var trevligt fast jag är lite tyst i dag, orkade inte prata så mycket.

Mötet med läkaren gick bra, terapeuten var med också. Läkaren är verkligen väldigt trevlig.
Vi ändrade lite på medicindoserna. Jag började gråta där inne men jag sa till henne att jag inte upplever mig deppig utan bara väldigt ledsen.

Jag känner mig väl omhändertagen och tagen på allvar. Ikväll är jag mest bara trött och utmattad, både av diskussionen och även av alla mina promenader som suger musten ur mig. Nog om det, nu ska det tittas på fotboll, det är skönt avkopplande efter allt psyksnack.

Shake it

I mitt vardagsrum sitter jag och funderar på om jag ska ge mig i väg och springa några rundor. Ska, ska inte, ska, ska inte....jag blir inte klokare, kan inte bestämma mig, ångesten spränger nya gränser i mitt inre, argumenten haglar, ska, ska inte, ska, ska inte. HJÄLP. Jag är så gammal, jag borde veta bättre, jag vet vad jag ska göra, jag vet det med mitt intellekt men känslorna styr mitt liv - inte vetenskapen om att det bästa för min kropp är att gå och lägga sig. Vila. Men kan inte vila. Har ingen ro, det bara spritter i mig. Jag var ju ute i morse innan huset hade vaknat, men det räknas liksom inte.

I morgon ska jag till läkaren, vad ska jag säga, vad ska jag inte säga??? Borde skriva en kom-ihåg-lapp. Jag ljuger så, jag ljuger och har mig. Ljuga, ljuga, inte säga som det är, vill inte, vill inte. Terapeuten ska vara med, hon vet att jag ljuger. Hon sa: Jag följer med dig i morgon. Nej, jag ljuger inte, kära nån. Lilla stora jag. Som är så knäpp. Eller inte knäpp utan bara har en massa saker för mig. Hur ska mitt liv fortsätta? Fyra år med terapi hos samma terapeut. Hon vet allt om mig, jag förvånas över att hon inte har lämnat mig och mitt öde för länge sedan. Jag är så ledsen och gråter, gråter över allt som har varit. Jag borde heller tänka på vad jag har framför mig. Alla bra saker. Varför kan jag inte se att det kommer att bli bättre? Är det för att jag inte tror på det längre? Jag tror inte på min egen framtid. Och nu har jag bestämt mig för att ge mig ut. Mitt intellekt har med detta förlorat över känslorna. Djävulen i mig, djävulen som har bosatt sig i mig.

Jag

Idag var jag hos terapeuten men mådde skit fysiskt, har inte tänkt på att dricka ordentligt under helgen när det varit så varmt. Orkade knappt prata. Hon sprang i väg och hämtade vatten åt mig och det hjälpte. Har inte tänkt på Litiumhalten, vilket jag ju skulle. Vuxna människa....
Jag har druckit ordentligt nu under dagen, flera liter, och mår bättre nu. Ska inte glömma behovet av vätska framöver, det ska ju bli varmt i fortsättningen också.

Jag undrar om det bara är jag, men jag är så trött och osocial hela tiden. När jag och min man är ute tillsammans och vi träffar gamla/nya bekanta så orkar jag bara säga några ord och så tar min man över samtalet och jag får stå tyst bredvid. Det gör mig inget, jag är helt enkelt för trött för att säga något överhuvudtaget. Jag inbillar mig att jag inte är ensam om detta? Ibland orkar jag inte ens gå ut för att inte riskera träffa några människor som vi ska prata med. Då och då blir jag helt akut trött och orkar inte ens lyfta benen eller hålla armarna rakt ut utan jag får gå och lägga mig. Kanske är det medicinerna eller också är det dåligt vätskeintag eller hög litiumhalt.

Morgonstund

Vaknar som alltid kl 04:30 och blir sedan liggande och vrida mig. Jag vet inte varför jag vaknar så tidigt, men det är oerhört irriterande. Till slut går jag upp och äter frukost, jag vet inte varför jag gör det heller, för jag är inte hungrig. Temperaturen visar 21 grader och klockan är 07:15. Det blir nog en varm dag i dag också. Jag ska en sväng in till stan, jag ska till terapeuten och sedan avverka några affärer. Att prova parfymer är lagom sysselsättning innan jag åker hem igen. Sedan blir det väl lunch med min andra hälft. Jag ska försöka äta litegrann fast det är så varmt.

Jag har sagt till min mor att det inte passar att hon och min far kommer hit på besök. Jag var jättenervös innan, men det gick bra, jag sa att jag är för trött och inte orkar. Nu leker hon martyr, vi pratades vid i fredags, hon pratar med pytteliten röst och säger efter några minuter på telefon "hej då". Och jag får dåligt samvete och vet att hon går där hemma och tycker synd om sig. Usch, det är svårt.

Att få lämna vardagen

Så gjorde jag faktiskt. Lämnade vardagen och min hemska ångest som rev och slet i mig. Jag åkte med min man på en tvådagarstrip till Stockholm, från fredag till lördag. Vi har haft det helt underbart, sovit på hotell och vandrat på Djurgården, besökt slottet och kyrkan de gifte sig i. Behöver väl inte säga att det var 10 miljoner turister tillsammans med oss?

Jag har ätit allt jag har kommit över och inte brytt mig ett skit om vad det möjligen kunde innehålla av kalorier. Jag har också fått lite sol på mig och har fått lite färg här och där, men nu är det slut med solningen, måste tänka på mitt melanom. Jag är också stolt över mig själv därför att jag inte shoppat ett enda klädesplagg trots att det sög riktigt ordentligt i shopping-genen.... Nu sitter jag här hemma och har ett konto jag kan leva på tills nästa lön. Känns skönt! Och vuxet.

Jag ville inte åka hem till mitt lilla fängelse. Jag vill inte vara här. Varför kan jag inte må bra här? Här hemma hamnar jag direkt tillbaka i mina tvångsritualer, ångest och tunga tankar. Jag har fått några strategier som sagt, men den som är bäst för mig nu är att andas djupt och låta det ta lång tid att andas ut. Man blir faktiskt helt lugn och fin. Jag ska verkligen försöka. Men två rundor i spåret i morgon lär det nog bli. I ångestlindrande syfte.

Och jag älskar min man. Djupt och innerligt. Han är allt för mig. Klyschigt - men det är sant. Ville bara säga det.