Nyss hemkommen från lunchbjudning hos svärföräldrarna + ett antal flera gäster, däribland min son och hans nya tjej. Det var första gången vi träffade flickvännen, men det gick bra, hon var jättetrevlig och lätt att umgås med. Det är tur, för den här familjen är väldigt öppen och lättsam att umgås med. Jag åt upp min lunch (tummen upp!), och sedan glass med jordgubbar. Nu har jag intagit verandan hemma och jag har precis ätit kexchoklad och druckit kaffe. Mycket gott var det. Jag blir rätt trött av att umgås med så många människor och när vi hade varit där tre timmar gjorde jag min man uppmärksam på att det var dags att åka hem.
På morgonen var jag iväg och tog Litiumprov, det har nog gått bra med det provsvaret, för jag har inte hört något från dem. Jag var ju hos doktorn i onsdags och idag fick jag en ny tid till en chefsöverläkare i slutet på augusti, det känns som det bara rasar in tider till psykvården, och den som ska vara så dålig?? Inte här jag bor iallafall, eller så är det jag som har tur, eller så anser de att jag är en knepig figur.
3 kommentarer:
Så bra gjort av dig, både att gå på lunchbjudningen och att säga till när du behövde åka hem. Jag tror att det är jätteviktigt att hitta sin egen balans mellan socialt liv och lugn och ro, livet får ju varken bli för tråkigt eller för jobbigt. Själv kämpar jag rätt mycket med det där.
Jag tror inte att psykvården är så dålig överallt som det sägs, men hälsan tiger still som man säger. Bra att du fick tid snabbt.
Kram!
Super att du klarade av att gå från lunchenbjudningen när du kände att det var dags. Önskar jag också kunde bli bättre på det, men det kommer väl, är väl en övningssak kanske. Att våga stå upp för sig själv, för det är ju faktiskt det du gör när du lyssnar till din egna kropp. Heja dig!
Massor med kramar!
Jo, jag försöker verkligen säga när det är dags att åka hem utan att känna skuld inför min man. Han är införstådd med att det är spelreglerna. Kram till er båda!
Skicka en kommentar