Shake it

I mitt vardagsrum sitter jag och funderar på om jag ska ge mig i väg och springa några rundor. Ska, ska inte, ska, ska inte....jag blir inte klokare, kan inte bestämma mig, ångesten spränger nya gränser i mitt inre, argumenten haglar, ska, ska inte, ska, ska inte. HJÄLP. Jag är så gammal, jag borde veta bättre, jag vet vad jag ska göra, jag vet det med mitt intellekt men känslorna styr mitt liv - inte vetenskapen om att det bästa för min kropp är att gå och lägga sig. Vila. Men kan inte vila. Har ingen ro, det bara spritter i mig. Jag var ju ute i morse innan huset hade vaknat, men det räknas liksom inte.

I morgon ska jag till läkaren, vad ska jag säga, vad ska jag inte säga??? Borde skriva en kom-ihåg-lapp. Jag ljuger så, jag ljuger och har mig. Ljuga, ljuga, inte säga som det är, vill inte, vill inte. Terapeuten ska vara med, hon vet att jag ljuger. Hon sa: Jag följer med dig i morgon. Nej, jag ljuger inte, kära nån. Lilla stora jag. Som är så knäpp. Eller inte knäpp utan bara har en massa saker för mig. Hur ska mitt liv fortsätta? Fyra år med terapi hos samma terapeut. Hon vet allt om mig, jag förvånas över att hon inte har lämnat mig och mitt öde för länge sedan. Jag är så ledsen och gråter, gråter över allt som har varit. Jag borde heller tänka på vad jag har framför mig. Alla bra saker. Varför kan jag inte se att det kommer att bli bättre? Är det för att jag inte tror på det längre? Jag tror inte på min egen framtid. Och nu har jag bestämt mig för att ge mig ut. Mitt intellekt har med detta förlorat över känslorna. Djävulen i mig, djävulen som har bosatt sig i mig.