Så gjorde jag faktiskt. Lämnade vardagen och min hemska ångest som rev och slet i mig. Jag åkte med min man på en tvådagarstrip till Stockholm, från fredag till lördag. Vi har haft det helt underbart, sovit på hotell och vandrat på Djurgården, besökt slottet och kyrkan de gifte sig i. Behöver väl inte säga att det var 10 miljoner turister tillsammans med oss?
Jag har ätit allt jag har kommit över och inte brytt mig ett skit om vad det möjligen kunde innehålla av kalorier. Jag har också fått lite sol på mig och har fått lite färg här och där, men nu är det slut med solningen, måste tänka på mitt melanom. Jag är också stolt över mig själv därför att jag inte shoppat ett enda klädesplagg trots att det sög riktigt ordentligt i shopping-genen.... Nu sitter jag här hemma och har ett konto jag kan leva på tills nästa lön. Känns skönt! Och vuxet.
Jag ville inte åka hem till mitt lilla fängelse. Jag vill inte vara här. Varför kan jag inte må bra här? Här hemma hamnar jag direkt tillbaka i mina tvångsritualer, ångest och tunga tankar. Jag har fått några strategier som sagt, men den som är bäst för mig nu är att andas djupt och låta det ta lång tid att andas ut. Man blir faktiskt helt lugn och fin. Jag ska verkligen försöka. Men två rundor i spåret i morgon lär det nog bli. I ångestlindrande syfte.
Och jag älskar min man. Djupt och innerligt. Han är allt för mig. Klyschigt - men det är sant. Ville bara säga det.
2 kommentarer:
Ja det är trist när man halkar tillbaka i gamla banor. Du får försöka hålla minnet vid liv av er lilla utflykt till en annan planet. Långsamt kanske men du kommer nog dit någon gång. Blir så glad av att höra att du har din man.
Kram!
Tack för dina ord! Jag ska hålla minnet vid liv!
Skicka en kommentar