Vaknat efter en lång tids sömn - tog lite för mycket av för mycket. Nu försöker jag vakna. Idag är det dags att fira fars dag och vi ska till min mans syster där också svärfar kommer som ska firas. Min far bor väldigt långt borta så honom får jag ringa till.

Gårsdagen var helt ok, storhandling på Ica Maxi och sedan hämtade vi hem sonen och hans tjej. Jag lagade mat och vi åt och pratade, det kändes som jag var den där goa, vanliga mamman som var där och inte hon som skär sig. En konstig känsla, det vore mer naturligt (om man nu kan prata om naturligt) om hon skar sig, jag menar hon är ju i den åldern. Jag skäms. Måtte de aldrig se min arm.

Varning för stötande text.

Nu är det länge sedan jag skrev ett inlägg, jag har inte mått så bra. Jag har gjort illa mig flera gånger och har haft långa samtal angående detta. Mina behandlare tycker att jag ska låta bli att läsa bloggar och bli påverkad att göra samma saker.. Jag förstår inte varför jag fortsätter att skära, jag vet ju att det är så meningslöst. Nu har jag lovat att låta bli och vi har gjort en "akutlista" att ta till när jag är nära att göra det igen. Jag har också lovat att ringa någon av behandlarna nästa gång och att vi tillsammans kan lösa det mest akuta. Jag ska verkligen försöka låta bli.

Veckan har bara inneburit tvångsmässigheter som t ex promenader i 30 cm nysnö, ett slags självplågeri det också. På jobbet har jag bara suttit tankspridd och försökt göra mitt jobb. Skönt att det idag är fredagskväll och ledig hela helgen så jag kanske kan samla lite krafter och må lite bättre till nästa vecka. Jag har iallafall ätit gott nu och ska unna mig lite godis till en skön film som börjar snart.

Smiter iväg och ut i skogen igen. Ut, ut. Gå, gå tills det värker igen. Tänker på döden och hur det skulle kunna vara. Vem jag skulle skicka ett farväl till. Det skymmer. Skogen börjar bli mörk. Klockan är bara 15:30 - men redan skymmer det. Då kommer det en figur gåendes. Han har en kappa på sig och man ser inte ansiktet klart, det göms i en huva och ögonhålorna gapar tomma. Munnen är ett streck. I ena handen håller han en käpp. Jag förväntar mig att bli slagen, men det händer inget. Figuren nickar till mig. Jag tror jag har mött döden - som en slags hälsning inför döden. Jag känner mig skraj och tar mig hem och låser gott om mig. Jag är både rädd och undrande. Ville jag egentligen dö eller är det bara fascination av döden?

Katastrofkänslorna lämnar sakta kroppen - smärtorna i höftleden har avtagit - har haft ett stort intag av Ipren tabletter och en tub med antiinflammatorisk salva. Jag vågade mig ut i spåret i morse. Så helt underbart. Underbart både för att jag får röra på mig och bränna kalorier men även så underbart att få vara så nära naturen igen. Jag är helt beroende av skogen, känner mig så hemma där. Alla färgerna som jag sett komma och gå under året. Solen som skiner idag. Tack! Måtte höften hålla nu! Jag har tänkt mig ut en sväng till.

Jag är egentligen ganska trött. Sover dåligt för tillfället. Vet inte varför. Ett slags instängt ångesttillstånd som inte släpps ut. Jag är rädd för min vardag. Jag är rädd för att livet springer iväg och jag är helt missanpassad. Hjälp. Ska man våga leva?

Katastrof = inflammation i höften = svårt att gå = kan inte ens dölja det. Och hur ska jag nu göra med mina tvångsmässiga promenader i skogen? Plåga mig är något jag kan. Ett steg i taget. Och så kan jag gå och lägga mig efteråt.

Har sovit jättedåligt i natt. Legat och vridit på mig. Önskat att sömnen skulle drabba mig. Undrat varför jag inte kan sova - jag som alltid sover så gott. Nu har jag ätit en bra frukost. Och ute är det frost. Och inuti mig är det panik.

Sitter här och är mätt. Mätt på mat och terapi. Jag har haft min arbetsterapeut här och vi har jobbat stenhårt. När hon gick fanns det ingen mer ork i mig. Jag har legat i soffan i två timmar. Och lyckats äta ungefär 10 klementiner. Gott. Igår gjorde jag mig illa igen men den här gången har jag slängt allt och lovat mig att aldrig mer göra mig så illa igen. Jag tror jag har druckit 8 koppar kaffe och har satt på värmen i huset, tycker det är kallt eller så är det kylan från inuti kroppen som är svår att värma. Och ångestdemonen som jag får handskas med och som jag inte har något lugnande att ta för. Jag ska vara i min ångest - sa min psykiater. Men ikväll hade jag behövt. Det är ingen lyx. Jag hade behövt lite vila.

Jag sitter här i vardagsrummet tillsammans med min man och svärfar. Det är intressant. De tittar på en match på tv´n och skriker och gapar. Nyss gjorde deras lag mål och då skrek de om möjligt ännu högre. Vardagsrumsbordet är dekorerat med halsdukar och kepsar med lagets namn på. Jag kan inte riktigt förstå deras entusiasm. Jag fattar inte. Jag kanske borde fatta och få mig lite lagom underhållning lite då och då. Snart är det halvlek och då ska det analyseras. Och möjligen kan de pressa ner en vetelängdsbit till.

Idag träffade jag min terapeut igen, det var länge sedan nu. Det kändes så gott att se henne igen. Vara nära. Idag har jag fått lära mig att byta fokus. Alltså flytta fokus på att göra mig illa till något annat. Jag ska göra vad jag kan. Byta fokus. Kanske byta till att titta på fotboll?? Fast jag tycker min man ser ganska ångestfylld och plågad ut där han sitter i soffan och knyter nävarna också. Då är det nog bättre att baka några bullar.