söndag 7 november 2010
Smiter iväg och ut i skogen igen. Ut, ut. Gå, gå tills det värker igen. Tänker på döden och hur det skulle kunna vara. Vem jag skulle skicka ett farväl till. Det skymmer. Skogen börjar bli mörk. Klockan är bara 15:30 - men redan skymmer det. Då kommer det en figur gåendes. Han har en kappa på sig och man ser inte ansiktet klart, det göms i en huva och ögonhålorna gapar tomma. Munnen är ett streck. I ena handen håller han en käpp. Jag förväntar mig att bli slagen, men det händer inget. Figuren nickar till mig. Jag tror jag har mött döden - som en slags hälsning inför döden. Jag känner mig skraj och tar mig hem och låser gott om mig. Jag är både rädd och undrande. Ville jag egentligen dö eller är det bara fascination av döden?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Det är ju faktiskt möjligt att vilja leva och vilja dö på en och samma gång. Kanske är det just den oerhörda ambivalensen som gör det så plågsamt?
Jag hoppas att du finns lugn tillslut. Och ett svar på frågan.
Kram!
Jag har frågat mig det många gånger. Det är nog som Charlyene skriver, inte nödvändigtvis antingen-eller utan både-och.
Glad att du lever nu iaf.
Kram!
Ambivalens det där.
Hm... Kan det vara så att du faktiskt inte vill leva ditt liv så som det är nu? Men leva egentligen?
Att du inte orkar leva som du gör, men inte hittar nån väg ut!?
Kämpa på. Fortsätt vara rädd för döden när du möter den, för det ökar dina chanser att hitta det liv du önskar och säkerligen förtjänar!
Kraaaaam.
Charlyene: Du har rätt - att vilja leva och vilja dö är möjligt på samma gång. Och det är det som är så obegripligt. Att jag hela tiden leker med dessa två poler. Kram!
Ja - jag är väl glad att jag lever idag. Om inte för min skull så i allafall för andra.
Osynliga bekännelser: Jo så är det nog - att jag egentligen inte vill dö men att jag inte vet om jag orkar leva som jag gör. Många gånger har jag försökt tänka
Osynliga bekännelser: Blev något fel vid förra inlägget, jag menade bara säga att många gånger har jag försökt hitta ett annat sätt att leva på men faller alltid tillbaka i det gamla mönstret. Svårt att få gamla hundar att sitta. Kram!
Jag tror också man kan vilja leva och dö på en och samma gång. Och kanske är det just det som gör det så svårt? Att veta att valet finns där inom räckhåll, att kunna ta steget men att man ändå kanske inte vill det. Egentligen.
Det bästa vore nog om man bara kunde bestämma sig för att, "jag skall leva här och nu och det är det enda valet jag har". Kanske hade man inte rört runt så mycket i tankarna då? Jag vet att det inte är lätt att tänka så och jag säger inte att det är rätt, men visst hade det varit en skön känsla ändå. Att slippa ha valet menar jag. Nä, nu är det dags för sängen verkar det som. Kram på dig, kämpa!
My: Jovissst vore det bästa att inte ha valet. Jag lever här och nu och ska dö när tiden är inne på sitt eget sätt. Men så kommer förtvivlan och ångesten och man vet inte hur man ska stå ut. Det sliter i mig. Och då är döden en befriande tanke. Tyvärr. Kram!
Jo visst är det en befriande tanke mitt upp i alltihop. Att ha valet ändå, tyvärr.
Svar: Då är vi två som har bestämt oss nu då. Perekt att du börjat äta varm mat, steg för steg så kommer vi ta det! Kram o hoppas du får en fin dag.!
tack, alltid roligt med nya läsare som ger sig till känna :)
en kram till dig också!
Skicka en kommentar