Katastrofkänslorna lämnar sakta kroppen - smärtorna i höftleden har avtagit - har haft ett stort intag av Ipren tabletter och en tub med antiinflammatorisk salva. Jag vågade mig ut i spåret i morse. Så helt underbart. Underbart både för att jag får röra på mig och bränna kalorier men även så underbart att få vara så nära naturen igen. Jag är helt beroende av skogen, känner mig så hemma där. Alla färgerna som jag sett komma och gå under året. Solen som skiner idag. Tack! Måtte höften hålla nu! Jag har tänkt mig ut en sväng till.

Jag är egentligen ganska trött. Sover dåligt för tillfället. Vet inte varför. Ett slags instängt ångesttillstånd som inte släpps ut. Jag är rädd för min vardag. Jag är rädd för att livet springer iväg och jag är helt missanpassad. Hjälp. Ska man våga leva?