Jag är rätt ensam men det är mitt eget val. Att jag inte orkar mer än att gå till jobbet och hem därifrån. Ensam. Idag gick jag min runda i skogen och snavade och föll handlöst på gruset och slog upp händer, knän och höft. Blodet rann. Efter det gick jag hem lite yr och illamående och duschade av mig grus och blod. Nu mår jag bättre.

Min käre man och jag åkte och storhandlade. Det är ju inte speciellt roligt men nödvändigt. Nu är kylskåpet fullt och det gör mig lugn.

Varför skriver jag egentligen? Eftersom den här dagen och många andra dagar är helt innehållslösa. Det samma varje dag. Jobb. Hem. Sova. Ångest i varierande grad. Och hur jag klarar av det. Oftast klarar jag av det. Mer eller mindre vet hur jag ska göra. Stå ut.

Love you!

Vilka diagnoser ska stå på läkarintyget? Hm. Vilken ska vi sätta som huvuddiagnos? Sa min doktor. Bipolär typ 2. Ätstörning/anorektisk och tvångssyndrom. Konstigt att jag står upprätt. He-he. Och så ändrade hon medicinerna och jag väntar på att jag ska må dåligt när jag sätter ut medicinerna, några stycken inte alla förstås. Två stycken. Och ska jag äta godis i kväll? Vill ju så gärna. Tycker så mycket om att äta godis och se en bra film. Så då gör jag väl det. Måste stå ut och klara av den ångesten det kommer att ge.

Redigerat inlägg.

Har hittat soffan efter en känslomässig dag. Och här har jag tänkt sitta ett tag. Behöver lite vila. Efter viktnedgång, läkarbesök och arbetsdag. Är som tur är ensam hemma just nu. Min man och son har hittat golfklubborna och stannar nog på banan ett tag. Skönt!!

Fick träffa min läkare i morse, jag har sån tur, hon kommer ihåg allt vi har pratat om, tar sig tid och jäktar inte, prata om att bli bra bemött! Och när hon är borta två veckor nu så finns det en bakjour som ska ta sig an mig om det krisar. Bara en sån sak! Hon har satt ut två mediciner, tydligen är jag övermedicinerad, och jag sätter gärna ut några mediciner, måtte det gå bra och inte ge mig en mani, det syns väl om ett tag i så fall. Kuratorn tyckte inte om det. Men jag kan ju försöka.

Och så ska hon ansöka om ytterligare 25 % varaktig sjukersättning. Skönt. Jag ska nog inte jobba mer än 50 %. Klarar inte det.

Nu tänker jag plocka fram lite godis och förhoppningsvis hitta en kanal där jag kan få se en liten snutt av bröllopet!

Nu för tiden övar jag mig i att vara uppriktig, att inte försöka prestera vara någon annan än den jag är, att känna mig duglig. Så idag träffade jag min kära kurator och jag satt bara där och var den jag är och det gick bra. Nu är det bara besök hos psykiatern på fredag som ska avklaras och jag har skrivit ner hur det egentligen är och hoppas att jag vågar lägga fram detta till henne.

Pengar är det inte mycket av nu för tiden, 28 kronor i lön och skit usel utbetalning från FK - för att jag legat inne - men vi tror att vi ska klara det, får lägga undan räkningen från sjukhuset, inte mer än rätt.... Är sugen på att köpa en sommarklänning på Åhlens. Shit.

Varit hos sonen och diskat. Fy vad det så skitigt ut. Jag diskade och la i en tvätt. Känns bra fast fel förstås. Han är ju 21 år och borde själv. Men är man mamma så är man mamma. Händer inte så ofta....

Köpte en skalpell som jag har gömt. Bara ifall att.

I brist på annat städade jag förrådet och badrummet. Efteråt var jag stum av förundran. Hade jag verkligen orkat allt detta?? Sedan åkte jag till jobbet där arbetet svämde över och jag var åter stum av förundran hur jag skulle orka ta itu med allt detta? Tog en kopp kaffe i all ensamhet i personalrummet, arbetslusten hade försvunnit nån annanstans. Sedan kom ångesten på besök. Mådde/mår dåligt och vet inte hur jag ska överleva. Besök till fru doktor på fredag. Allt bygger upp sig. Ska vara ärlig mot fru doktor. Törs inte berätta för mannen min. Ska inte göra mig illa. Hur ska jag klara av vardagen? Allt är så svårt och jag har inga svar när kuratorn ställer mig mot väggen i morgon. Jag blir svar skyldig. Och jag hör hur hon kräver av mig att jag ska skärpa mig annars vill jag inte ha med dig att göra. Jag är rädd. Jag känner mig så ensam. Ta mig härifrån.

Söndagen snart slut och sängen väntar. Jag har börjat få en del skakningar och ryckningar och det är väldigt plågsamt när man försöker sova. Jag förmodar att det är en medicinbiverkan. Jag har varit ganska trött och lite nere idag men trots allt fixat påskmat till familjen. Det kändes bra. Sitta med man och barn. Det var länge sedan.

Känner mig utanför allt och alla. Som om jag befinner mig en bubbla där jag inte förstår det som händer utanför. Jag hör inte det människor säger och orkar inte lyfta ett finger. Som om jag inte förstår livets koder. Är till av ett misstag.

Var ute och gick en långpromenad. Det är konstigt att jag alltid har något att prata med min man om. Vi går och går. Pratar och pratar. En riktig lång promenad. Sedan hem och var trött. Låg en stund på sängen i solen. Hade fixat middag som stod i ugnen. Efter middagen kaffe och kexchoklad. Mycket gott. Min dotter är hemma från Lund den här påsken och hon åt med oss. Nu har jag vräkt i mig ännu mera godis. Kändes lyxigt och skönt. Min man och dotter är nu på fotbollsmatch och jag får vara ensam. Så skönt. Jag har ständiga tankar om att göra mig illa. Jag ska inte göra det. Så länge jag inte går till affären och köper grejer så blir det inte av. Jag måste hela tiden försäkra min man om att jag inte ska göra det. Igår tog jag "brun-utan-sol" kräm på armarna. Det blev alldeles fruktansvärt fult. Ännu värre. Måtte det snart försvinna....

Ska få träffa min läkare nästa fredag - vi ska väl diskutera om jag ska ha ECT eller inte. Jag försöker tänka ut vad jag vill. Är jag hjälpt av det? Hade jag mått ännu sämre om jag inte hade fått ECT??? Kan jag klara mig på enbart medicineringen? Jag vet inte vad jag vill. Jag tar väl skada av att få ECT också? Närminnet är ju helt klart skadat.

Kanske jag skulle gå och lägga mig igen....