Idag har jag ätit lunch på stan med min man. Det var trevligt. Sedan hittade vi en present till svärfar som fyller år på söndag. I allt detta har jag ägnat mig åt tankeverksamhet ang mat och aktivitet och om jag ska avsluta kontakten med "min" skötare. Kan man "bara" ha kontakt med en läkare lite då och då? Jag känner att jag inte kommer längre med min skötare. Jag känner mig bara dum, dum för att jag inte klarar av det som hon säger att jag ska göra. "Sluta nu och gör så här som jag säger istället!" "Skärp till dig nu" och "Du får skylla dig själv när du är så dum så!!" Jag mår bara dåligt, jag klarar inte av det som hon säger jag ska göra. Det är så svårt.

Det har varit en fin dag med min man, jag älskar honom så högt, han är allt för mig. Ja tillsammans med mina barn förstås. Jag måste skärpa till mig och tänka på familjen. Helgen som kommer blir med mina föräldrar på besök och sedan kalas hos svärföräldrarna. Det ska gå bra!

Har jobbat förmiddag och sitter nu hemma och tar en kopp kaffe. Försöker tänka på hur jag ska ha det. Och hur jag ser ut. Jag själv tycker jag ser tjock ut och andra tycker jag ser för jävlig ut. Benig och ful. Och där mittemellan krockar det hela. Igår hade jag en helvetesmåndag, spårade ur med lite godis och sedan blev det rena orgien och jag tappade fullständigt greppet om alltihopa. Och idag har jag brottats med om jag ska låta det vara och försöka slappna av i det jag gjorde, eller banta bort det lilla jag gick upp. Jag vet inte. Min man tycker jag bara ska försöka slappna av, sluta springa runt i skogen och tredubbla matintaget. Det är inte lätt.

Nu har jag legat här på soffan i eftermiddag, varit en sväng på apoteket och hämtat apodosen, medicinförskriften var ändrad men nu har jag fått rätt. Jag hade på eget bevåg tagit bort en medicin som jag inte skulle ha gjort. Nu är den lagt till igen.

I morgon har jag min sjukskrivningsdag och min man har tagit semester. Vi ska ha en trevlig dag. Jag ska bara träffa min skötare på eftermiddagen, då blir det väl bara diskussioner om min vikt som vanligt. Som jag sa till min läkare "jag orkar inte mer" och så känner jag. Och varje dag är en lång diskussion med mig själv om att inte göra mig illa. Ja mer än vad jag gör med maten alltså. Jag ska inte göra mig illa. Kanske nästa vecka. Mina föräldrar kommer till helgen och jag får väl avreagera mig nästa vecka kan jag tänka.

Jag är rätt ensam men det är mitt eget val. Att jag inte orkar mer än att gå till jobbet och hem därifrån. Ensam. Idag gick jag min runda i skogen och snavade och föll handlöst på gruset och slog upp händer, knän och höft. Blodet rann. Efter det gick jag hem lite yr och illamående och duschade av mig grus och blod. Nu mår jag bättre.

Min käre man och jag åkte och storhandlade. Det är ju inte speciellt roligt men nödvändigt. Nu är kylskåpet fullt och det gör mig lugn.

Varför skriver jag egentligen? Eftersom den här dagen och många andra dagar är helt innehållslösa. Det samma varje dag. Jobb. Hem. Sova. Ångest i varierande grad. Och hur jag klarar av det. Oftast klarar jag av det. Mer eller mindre vet hur jag ska göra. Stå ut.

Love you!

Vilka diagnoser ska stå på läkarintyget? Hm. Vilken ska vi sätta som huvuddiagnos? Sa min doktor. Bipolär typ 2. Ätstörning/anorektisk och tvångssyndrom. Konstigt att jag står upprätt. He-he. Och så ändrade hon medicinerna och jag väntar på att jag ska må dåligt när jag sätter ut medicinerna, några stycken inte alla förstås. Två stycken. Och ska jag äta godis i kväll? Vill ju så gärna. Tycker så mycket om att äta godis och se en bra film. Så då gör jag väl det. Måste stå ut och klara av den ångesten det kommer att ge.

Redigerat inlägg.

Har hittat soffan efter en känslomässig dag. Och här har jag tänkt sitta ett tag. Behöver lite vila. Efter viktnedgång, läkarbesök och arbetsdag. Är som tur är ensam hemma just nu. Min man och son har hittat golfklubborna och stannar nog på banan ett tag. Skönt!!

Fick träffa min läkare i morse, jag har sån tur, hon kommer ihåg allt vi har pratat om, tar sig tid och jäktar inte, prata om att bli bra bemött! Och när hon är borta två veckor nu så finns det en bakjour som ska ta sig an mig om det krisar. Bara en sån sak! Hon har satt ut två mediciner, tydligen är jag övermedicinerad, och jag sätter gärna ut några mediciner, måtte det gå bra och inte ge mig en mani, det syns väl om ett tag i så fall. Kuratorn tyckte inte om det. Men jag kan ju försöka.

Och så ska hon ansöka om ytterligare 25 % varaktig sjukersättning. Skönt. Jag ska nog inte jobba mer än 50 %. Klarar inte det.

Nu tänker jag plocka fram lite godis och förhoppningsvis hitta en kanal där jag kan få se en liten snutt av bröllopet!

Nu för tiden övar jag mig i att vara uppriktig, att inte försöka prestera vara någon annan än den jag är, att känna mig duglig. Så idag träffade jag min kära kurator och jag satt bara där och var den jag är och det gick bra. Nu är det bara besök hos psykiatern på fredag som ska avklaras och jag har skrivit ner hur det egentligen är och hoppas att jag vågar lägga fram detta till henne.

Pengar är det inte mycket av nu för tiden, 28 kronor i lön och skit usel utbetalning från FK - för att jag legat inne - men vi tror att vi ska klara det, får lägga undan räkningen från sjukhuset, inte mer än rätt.... Är sugen på att köpa en sommarklänning på Åhlens. Shit.

Varit hos sonen och diskat. Fy vad det så skitigt ut. Jag diskade och la i en tvätt. Känns bra fast fel förstås. Han är ju 21 år och borde själv. Men är man mamma så är man mamma. Händer inte så ofta....

Köpte en skalpell som jag har gömt. Bara ifall att.

I brist på annat städade jag förrådet och badrummet. Efteråt var jag stum av förundran. Hade jag verkligen orkat allt detta?? Sedan åkte jag till jobbet där arbetet svämde över och jag var åter stum av förundran hur jag skulle orka ta itu med allt detta? Tog en kopp kaffe i all ensamhet i personalrummet, arbetslusten hade försvunnit nån annanstans. Sedan kom ångesten på besök. Mådde/mår dåligt och vet inte hur jag ska överleva. Besök till fru doktor på fredag. Allt bygger upp sig. Ska vara ärlig mot fru doktor. Törs inte berätta för mannen min. Ska inte göra mig illa. Hur ska jag klara av vardagen? Allt är så svårt och jag har inga svar när kuratorn ställer mig mot väggen i morgon. Jag blir svar skyldig. Och jag hör hur hon kräver av mig att jag ska skärpa mig annars vill jag inte ha med dig att göra. Jag är rädd. Jag känner mig så ensam. Ta mig härifrån.