Ge upp, eller inte

Idag är jag så förbannat trött på mig själv, på mitt liv, på min röst, ja - det mesta. Jag bara lovar och lovar utan att göra hälften av vad jag lovat.

Jag opererades i måndags och kan då inte ut och motionera - fastän jag försökte på tisdagen - men kroppen ville inte och jag fick vika mig för första gången på åratal. Jag har alltid drivit kroppen till att göra det omöjliga och det har funkat, men alltså inte nu. Idag har jag inte heller kunnat motionera därför att det gör ont i såret och ångestnivån har stigit kraftigt under dagen.

Jag har pratat med terapeut och man, och lovat att jag nu ska låta bli att motionera så mycket och äta ordentligt. Vilket jag inte kan lova och jag känner mig som ett stort skämt. Jag får en hel del destruktiva tankar, att jag inte orkar mer, att jag inte får ordning på mitt liv.

Varför gå i terapi när jag ibland sitter och ljuger? Borde inte någon annan få ta del av den tid jag använder hos terapeuten?

Men jag är så jävla rädd. Så jävla rädd för att släppa taget om maten, för att släppa taget om motioneringen. Vad ska hända med min kropp då? Vad händer med min kropp nu? Jag åldras och kroppen är inte vad den har varit. Det känns konstigt och jag har svårt att acceptera att den inte orkar vad den har gjort tidigare. Min kropp...

Pratade med min man som jobbar, jag bad honom komma hem snabbt, jag känner att jag snart skiter i det här. Vad är det för vits? Jag är så trött på allt.

En allt möjlig dag

Vaknade - eller blev väckt kl 7 - men det gjorde inget. Hade planerat en hel del denna dag. Tyvärr är det min ångest som styr det mesta. Fick ätit i lugn och ro och sedan städade jag en hel del och sedan ut i skogen för att promenera. Var duktig och lät det räcka med två varv istället för tre. När jag kom hem hade min dotter vaknat. Hon är hemma över sommaren och vi kommer väldigt bra överens. Det är inte så stor ålderskillnad mellan oss och vi tycker om samma saker och bandet mor-dotter finns inte. Ibland är det en nackdel därför att jag ibland behöver vara mamma och inte kompis.

Det har varit en fin dag idag, och eftersom jag har semester satt vi länge i trädgården och solade. Jag försöker att inte vara så mycket i solen pga min hudcancer, men smörjer in mig väl. Jag har blivit "vän" med diagnosen mer än jag varit förut, och idag kom papprena från kirurgen att jag ska dit på måndag för operation. Det känns väldigt bra att det blir av så jag inte behöver gå här och bekymra mig och undra om de har glömt bort mig.

Kl 13 kom min terapeut hem till mig, jag hade "jagat" bort min dotter pga det, hon for iväg för att ligga på ortens bad. Vi pratade en hel del och så gjorde vi mat tillsammans. Vi lagar mat för att jag ska vänja mig vid att vara i köket och bli "vän" med maten. Jag har ju ett ganska kraftigt hatförhållande till maten. Men idag var det ganska kul, jag blev bara upprörd nån enstaka gång. Och medan maten kokade en timme så satt vi i vardagsrummet och pratade. Att sitta ute var för varmt och det var även för varmt på altan.

Ska lägga mig tidigt ikväll, är trött, blir alltid det efter terapisessioner. Tack och adjö!

Lång söndag...

Idag har det verkligen varit en lång dag. Vad ska man ta sig till när det regnar som sjutton? Jo, är man dåraktig så ger man sig ut och promenerar . Jag kommer att promenera mig till döden. Grannarna tänker: Och nu ger hon sig ut igen den dåren. Vem f-n vill ut och gå när det är sådant väder? Men jag blir lugnare av det. Känns väldigt oroligt och ångestfyllt idag. I morgon kommer min terapeut tillbaka, hon ringer väl på förmiddagen för att höra hur det är med mig. Jag hoppas hon gör det iallafall, jag behöver henne just nu. Tänk om hon inte kommer till jobbet? Tänk om hon har brutit foten eller att hennes gamla far har blivit sjuk så hon måste vara hemma.? Jag vet, jag är jätteegoistisk, men jag sätter mina behov först den här gången. Jag behöver henne verkligen nu.
Bakade bullar med smörkräm och de blev väldigt fina. Familjen tyckte det var smarrigt. Gott betyg alltså....

Annars har jag och min dotter tittat i gamla fotoalbum från när de var små. Barnen alltså. Jätteroligt var det. Tänk att min dotter är 23 år och att det finns bilder från då hon var nyfödd, alltså genom hela livet. Tur att man kan fotografera! Jag har fått en ny kamera, den är jättefin, och jag har fått lust att fotografera igen.

Jag får nog ta en Oxascand i kväll så jag får lite lugn och ro. Jag missbrukar dem ju inte, det är väldigt sällan jag tar, men ikväll är en sån kväll då jag behöver.

Jobbat klart

Jag har jobbat klart för ett tag. Äntligen semester. Jag ska försöka få till en bra semester för mig. Jag känner att jag stängt in en massa känslor de veckorna min terapeut haft semester. Ska väl till henne nästa vecka och då blir det ungefär som att trycka på en knapp och sen bryter jag ihop, för så känns det.
Jag är jättetrött i kväll. Har jobbat och var uppe kl 5. Sen har vi haft övernattningsgäster och det är påfrestande. Jag har också varit mycket aktiv i skogen... promenader hela tiden. Ikväll har jag stoppat i mig en drös med godis, känns både bra och dåligt.
Och så är det det med hudcancern som sitter som en tagg i mig. Jag har så svårt att ta till mig att jag fått diagnosen malignt melanom. Precis som det tog mig 3 år och fatta och inse att jag var manodepressiv. Jag är rädd att cancern har spridit sig.

Det är skillnad på det att bestämma om man ska dö, eller när döden lurar bakom hörnet och man inte kan göra något åt det. Vill jag dö? Vore det skönt? Att få slippa härifrån? Ja det kanske vore skönt. Ska cancer göra valet för mig?

Ringde till hand och plastik igår, det är några veckors väntetid, så jag får stå ut. Och sen när man har opererat sig så dröjer det ju ytterligare några veckor innan man får besked om cancern togs bort i sin helhet eller om den spridit sig.

Ja, nu blev det ju muntert. Glad var jag när min man kom och hämtade mig på mitt jobb och vi åkte till ett jättemysigt fik och tog en kycklingsallad. Jag verkligen älskar min man. Han är helt underbar för mig. Jag känner mig verkligen älskad och det är han som håller mig uppe och som gör att jag inte gör mig illa.

Åskoväder

Det känns som både åskoväder ute och inne - inne i mig. Det är en konstig känsla att jag är så orolig så jag inte kan sitta still, inte kan läsa, inte fika utan bara far omkring och att jag inte förstår VARFÖR?
Om en vecka är min terapeut tillbaka, det ska bli fint, men känner mig lite irriterad på mig själv att jag är så fucking beroende av henne. Och ingen kallelse till hand och plastik i dag heller. Jag vill ha en kallelse så jag kan få ta bort det fula från min kropp. Bort, bort.

I morgon kommer min dotters kompis från USA på besök, hon ska sova över en natt. Min dotters andra kompis kommer också. Well, I have to try to speak som english....I will try to act calm och relaxed... Jag brukar alltid göra bort mig, men ska hålla mig lugn och bara vara avslappnad så kommer nog orden av sig självt.

I morgon är det nästsista dagen på jobbet, det känns så SKÖNT! Jag är så trött på mitt tråkiga jobb. Idag har jag varit hemma och varit sjukskriven och det var underbart. Var ute 8 km och sen har jag pysslat lite hemma. Skulle grilla, men då började det givetvis regna. Nu är det fint igen. Har tagit en Propavan i tillägg till annat, så jag ska få sova gott.

Trött

Ja, idag är jag trött. Trött på att jobba. Trött på att prata. Har varit med mina nya jobbarkompisar och det kostar på. Nu har jag fikat och borde känna mig relaxad, men icke. Jag känner mig stressad och orolig och jag kan inte sätta fingret på vad det är för något. Jag ska ut och gå en sväng, kanske det hjälper. Och så ska jag ta in vågen och kolla min vikt i morgon bitti. Borde inte göra det, väger jag för mycket så blir det kris. Men det känns bra i kroppen så jag får ta med mig det.

Kväll

Sitter ute på altan och njuter med datorn. Ganska fint väder och jag har bara tre dagar kvar att jobba innan semestern. Det ska bli skönt!
Jag har tänkt på forumet för bipolära, jag har ju varit med i många år nu och haft stor glädje av det. Har det fortfarande också, men på ett annat sätt. Jag har lärt mig så mycket om min sjukdom och kan mig själv väldigt väl. Jag vet exakt vad som händer, när det händer, om det händer och vad jag ska göra. Och medicineringen är ju maxad och jag mår ganska bra bipolärt. Jag hoppas det håller i sig. Och därför har forumet blivit något jag läser mest, jag har liksom inga frågor längre, ibland försöker jag svara men på något sätt är jag trött på hela diagnosen och allt det för med sig. Trodde väl aldrig att jag skulle komma hit. Det känns underligt. Underligt att det gick att komma hit. Plötsligt styr inte diagnosen mitt liv längre. Den är mera en del av mig men är inte så framträdande längre.

Nu råkar jag väl ut för värsta bakslaget nu när jag skriver så här. Precis som när allt går bra så får man diagnosen hudcancer. Så får man hålla på med tankar på det istället. Söka och googla. På malignt melanom och inte på bipolär II.

Ska flytta min arbetsplats närmare de andra kollegorna jag har, det blir spännande, jag hoppas det går bra. Jag är lite rädd för att jag ska misstrivas. Jag måste sitta i ett rum med tre andra, det kommer att bli mycket folk och jag som är lite osocial av mig kanske får panik? Har satt mitt namn på allt jag äger och har på jobbet, de ska flytta mina grejor när jag är på semester. Inget som är mitt ska försvinna....

Pratade med min dotter, hon är på fotbollsmatch i kväll - IFK Göteborg mot AIK, det lär bli livat, jag hoppas de håller sig undan alla galna supportar.