Ge upp, eller inte

Idag är jag så förbannat trött på mig själv, på mitt liv, på min röst, ja - det mesta. Jag bara lovar och lovar utan att göra hälften av vad jag lovat.

Jag opererades i måndags och kan då inte ut och motionera - fastän jag försökte på tisdagen - men kroppen ville inte och jag fick vika mig för första gången på åratal. Jag har alltid drivit kroppen till att göra det omöjliga och det har funkat, men alltså inte nu. Idag har jag inte heller kunnat motionera därför att det gör ont i såret och ångestnivån har stigit kraftigt under dagen.

Jag har pratat med terapeut och man, och lovat att jag nu ska låta bli att motionera så mycket och äta ordentligt. Vilket jag inte kan lova och jag känner mig som ett stort skämt. Jag får en hel del destruktiva tankar, att jag inte orkar mer, att jag inte får ordning på mitt liv.

Varför gå i terapi när jag ibland sitter och ljuger? Borde inte någon annan få ta del av den tid jag använder hos terapeuten?

Men jag är så jävla rädd. Så jävla rädd för att släppa taget om maten, för att släppa taget om motioneringen. Vad ska hända med min kropp då? Vad händer med min kropp nu? Jag åldras och kroppen är inte vad den har varit. Det känns konstigt och jag har svårt att acceptera att den inte orkar vad den har gjort tidigare. Min kropp...

Pratade med min man som jobbar, jag bad honom komma hem snabbt, jag känner att jag snart skiter i det här. Vad är det för vits? Jag är så trött på allt.