Att skiljas

Idag har haft min sjukskrivningsdag, alltså varit hemma och försökt rå om mig själv. Haft sett min terapeut idag. Idag mår jag dåligt, är nervös och orolig över vår relation. Det känns ibland som vi har kommit till vägs ände och jag borde avsluta kontakten. Men jag törs inte. Idag sa hon: "Ska vi ta en paus?" och jag blev så ångestfylld direkt. Hur ska jag klara det? Vi som setts i över tre år, haft kontakt mer eller mindre varje dag? Hur ska jag klara av att skiljas från henne?

Jag känner att jag inte kommer längre i terapin. Jag är för rädd, får för mycket ångest, känner mig misslyckad, känner mig arg och besviken. Jag har hur många känslor som helst inför henne.

Kan jag klara mig själv? Eller ska jag trappa ner försiktigt? Eller ska jag bara låta det gå sin gilla gång, alltså fortsätta att träffa henne men inte kunna göra några framsteg längre?

Det är så många frågor och jag har inga svar. Det är det som gör mig så rädd. Ska jag klara att ta ett beslut?

Hur gör ni som har haft en långvarig kontakt med en terapeut? Gör ni framsteg hela tiden och har succé i terapisessionen? Eller går ni där en gång i veckan för att det känns tryggt?

Känslostorm

Jag begriper ingenting av mig själv. Den här helgen har känslorna stormat åt alla håll med en rasande fart och kulminerade idag. Vi har haft körhelg hela helgen och det har varit känslosamt och krävande på alla sätt och vis. Krävande att förhålla sig till alla människor. Krävande att kommunicera med alla.

Jag har också varit i 50-årskalas med mycket känslor där också. Prata med alla, skratta och se vacker ut. Och så mitt i det hela alla tankar på mat och träning.

Idag sjöng kören på gudstjänst och jag började gråta. Jag fick sluta sjunga mitt i sången och låtsassjunga medans jag kämpade för att tårarna inte skulle rinna ner för kinderna. Sen åkte jag hem och grät här hemma och min man reagerade med att bli trött. Han sa att det var svårt för honom att "ta" alla mina känslor och att det är jobbigt för honom att ha en sån fru som mig. Miffofru. Så hela eftermiddagen har varit lite småtjurig. Jag har dåligt samvete för att jag är som en känslovulkan som sprutar ut känslor mest hela tiden. Jag är som en alien som inte passar in någonstans. Så känns det. Jag begriper ingenting av mig själv.

FK

Jaha, så nu var det min tur att börja intressera mig mera för Försäkringskassan. Jag blir utförsäkrad den 1 januari. Pratade med min kontaktperson på psyk om att kunna få ett intyg om varaktig sjukskrivning 25 % - som jag har nu. Min läkare är sjukskriven (utbränd?) så min kontaktperson skulle försöka hitta någon annan.... Vem då? Det finns ju inga andra, vad jag vet i allafall. Jag ringde och pratade med min handläggare på Försäkringskassan, hon är trevlig, hon skulle börja bearbeta mitt "fall" när hon fick intyget från läkaren.

Plan

Idag har jag varit i terapi igen. Kände mig nervös och stressad - vad skulle hända idag? Jag mår bättre psykiskt idag och under terapin kom det bara enstaka tårar, så det har ljusnat lite. Jag har också sovit en hel del och det gör väl sitt till att jag mår bättre.

Idag bestämde vi att jag ska föra matdagbok. Jag fick en rosa bok av henne där jag skrev ner mitt mål och en matplan som jag ska försöka följa. Jag ska börja i morgon har jag bestämt. Det känns som att jag står framför ett stup och ska kasta mig ut - som bungyjump - skillnaden är bara att jag aldrig kommer upp igen. Så känns det. Vi pratade mycket om att jag ska göra så gott jag kan och att hon inte förväntar sig att jag ska göra allt perfekt från början. Jag har lätt att tro det - att jag måste vara perfekt direkt. Hon kommer att gå igenom allt jag skriver och meningen är ju att jag ska vara ärlig. Jag måste vara ärlig och inte ljuga, annars kommer jag ju ingensans.

Idag är jag sjukskriven men det har varit en del farande hit och dit, så det blir ingen vila precis. Min man ringde precis och sa att han hade glömt maten hemma, så nu måste jag åka in till stan med tåget igen för att ge honom maten. Jag lägger till lite bullar också - så kan han mysa lite.

Jag fyller år snart och önskar mig en ny mobil, dvs byta ut den jag har. Min mans reaktion är så här: "Jag drar mig för att binda upp mig för nya saker, då jag inte vet hur länge du lever, antingen tar du livet av dig eller så lägger din hårt prövade kropp bara av". Jag blev alldeles förskräckt, tänk att han tänker så? Men det kanske är naturligt att tänka så när jag så ofta pratar om döden? Jag kunde inte annat än att tycka synd om honom, tänk vad jag utsätter honom med allt mitt snack om död och elände?

Fortfarande inte bra

Den här dagen har inte varit speciellt bra heller. Det är tjatigt att behöva skriva om det hela tiden, men idag har varit en sån fruktansvärd kroppsångestdag så jag har varit helt hysterisk. Jag har knappt orkat engagera mig i jobbet och bara suttit och varit någon helt annanstans. Kl 15 var jag hos terapeuten och var så ångestfylld så vi fick använda 10 minuter av tiden till att få mig lugn. Jag är så rädd. Jag är så rädd så att jag knappt orkar mer. Jag vet, det är något man säger när man inte har förmåga att kunna blicka någon dag framåt. Jag vet, det är i såna lägen som man ska ta en dag i taget.

Jag fick två släta fina stenar som jag har fått kramat om i ångestlindrande syfte. Det hjälpte faktiskt. Jag fick låna med mig dem hem. Jag har suttit här och bölat och sagt till min man att jag orkar fan inte längre. Inte en dag till. Vad är det för liv? VARFÖR är det så fruktansvärt svårt att gå upp i vikt? Vad är det jag tror ska hända? Jag vet inte, jag vet inte. Jag försöker men det är så svårt, så svårt.

Idag fick jag i läxa att, då förstås lära mig att andas och inte ta till kniven, men annars att jag inte ska ut och gå. Jag satt där i soffan med min man och hyperventilerade ikväll och ville ut, ut, men jag stod kvar och gick inte ut. Nu har det gått några timmar och jag mår faktiskt lite bättre. Har lagt bort stenarna och kan koncentrera mig lite om internet.

Jag ska ta en sömntablett för jag sov inte ett skit i natt, låg bara där och rullade från sida till sida och tuggade sönder tänderna. Måste använda den äckliga bettskenan jag har fått utprovat (som kostade jävligt mycket pengar så att jag fick fjäska pengar av min far, inte kul)

Jag reser mig igen. För tusende gången.

Inte bra

Nej det var ingen bra dag idag. Mycket ångest och jag har inte alls klarat av det som terapeuterna säger att man ska stå ut i sin ångest. Jag har mått piss och nyss tog jag en Oxascand och är för första gången den här helgen lugn. Så kan det gå.

Morgonträning

Vaknade många gånger i morse innan väckarklockan skulle ringa. Är orolig och nervös. Måste äta frukost innan någon annan kommer. Jag ska springa idag också, nu på morgonen, det har jag bestämt men jag är så ångestfylld inför löprundan - tänk om jag inte klarar det lika bra som igår? Då blir allt meningslöst och förstört. Jag vill att det ska vara så perfekt som igår. Jag åt ju godis i går kväll och måste skapa balans i kroppen och få kontroll över den igen. Nu är den full med godis och den enda bot jag har mot det är att motionera.

Igår lätt jag sund och frisk när jag skrev om min löprunda, idag är den bara ett sätt att underhålla min ätstörning. Jag försöker göra det till att jag springer för att det är skönt (ibland är det ju det också), men det är bara en förklädnad. Vill jag ha det så här? Jag borde inte springa alls. Men GUUD vad jag är dubbelspårig. Ena dagen vill jag det och andra dagen vill jag något annat. Mina tankar rusar runt i huvudet och det pågår en febril aktivitetet i skallen. Om jag gör så här så blir det så, om jag görs si så blir det så. Ska jag göra det eller ska jag göra nåt annat. Jag blir tokig på mina konversationer i skallen.

Nu är klockan 9:30 och jag ska ge mig ut kl 10 har jag bestämt. Jag måste hinna motionera innan vi ska åka till svärmor och äta lunch. Ja, och vad har hon för mat då? Kan jag äta det? Måste jag peta i maten? Och kan jag äta efterrätt? Har jag bestämt mig för det?

Min terapeut och jag ska införa matdagbok. Det känns både bra och skrämmande då jag inte kommer undan utan måste visa vad som går in. Terapeuten skulle bli tokig om hon visste att jag springer igen. Jag bara ljuger och luras. Jag är en riktig lögnerska.