Idag har jag varit i terapi igen. Kände mig nervös och stressad - vad skulle hända idag? Jag mår bättre psykiskt idag och under terapin kom det bara enstaka tårar, så det har ljusnat lite. Jag har också sovit en hel del och det gör väl sitt till att jag mår bättre.
Idag bestämde vi att jag ska föra matdagbok. Jag fick en rosa bok av henne där jag skrev ner mitt mål och en matplan som jag ska försöka följa. Jag ska börja i morgon har jag bestämt. Det känns som att jag står framför ett stup och ska kasta mig ut - som bungyjump - skillnaden är bara att jag aldrig kommer upp igen. Så känns det. Vi pratade mycket om att jag ska göra så gott jag kan och att hon inte förväntar sig att jag ska göra allt perfekt från början. Jag har lätt att tro det - att jag måste vara perfekt direkt. Hon kommer att gå igenom allt jag skriver och meningen är ju att jag ska vara ärlig. Jag måste vara ärlig och inte ljuga, annars kommer jag ju ingensans.
Idag är jag sjukskriven men det har varit en del farande hit och dit, så det blir ingen vila precis. Min man ringde precis och sa att han hade glömt maten hemma, så nu måste jag åka in till stan med tåget igen för att ge honom maten. Jag lägger till lite bullar också - så kan han mysa lite.
Jag fyller år snart och önskar mig en ny mobil, dvs byta ut den jag har. Min mans reaktion är så här: "Jag drar mig för att binda upp mig för nya saker, då jag inte vet hur länge du lever, antingen tar du livet av dig eller så lägger din hårt prövade kropp bara av". Jag blev alldeles förskräckt, tänk att han tänker så? Men det kanske är naturligt att tänka så när jag så ofta pratar om döden? Jag kunde inte annat än att tycka synd om honom, tänk vad jag utsätter honom med allt mitt snack om död och elände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar