Vaknade många gånger i morse innan väckarklockan skulle ringa. Är orolig och nervös. Måste äta frukost innan någon annan kommer. Jag ska springa idag också, nu på morgonen, det har jag bestämt men jag är så ångestfylld inför löprundan - tänk om jag inte klarar det lika bra som igår? Då blir allt meningslöst och förstört. Jag vill att det ska vara så perfekt som igår. Jag åt ju godis i går kväll och måste skapa balans i kroppen och få kontroll över den igen. Nu är den full med godis och den enda bot jag har mot det är att motionera.
Igår lätt jag sund och frisk när jag skrev om min löprunda, idag är den bara ett sätt att underhålla min ätstörning. Jag försöker göra det till att jag springer för att det är skönt (ibland är det ju det också), men det är bara en förklädnad. Vill jag ha det så här? Jag borde inte springa alls. Men GUUD vad jag är dubbelspårig. Ena dagen vill jag det och andra dagen vill jag något annat. Mina tankar rusar runt i huvudet och det pågår en febril aktivitetet i skallen. Om jag gör så här så blir det så, om jag görs si så blir det så. Ska jag göra det eller ska jag göra nåt annat. Jag blir tokig på mina konversationer i skallen.
Nu är klockan 9:30 och jag ska ge mig ut kl 10 har jag bestämt. Jag måste hinna motionera innan vi ska åka till svärmor och äta lunch. Ja, och vad har hon för mat då? Kan jag äta det? Måste jag peta i maten? Och kan jag äta efterrätt? Har jag bestämt mig för det?
Min terapeut och jag ska införa matdagbok. Det känns både bra och skrämmande då jag inte kommer undan utan måste visa vad som går in. Terapeuten skulle bli tokig om hon visste att jag springer igen. Jag bara ljuger och luras. Jag är en riktig lögnerska.
1 kommentar:
Usch, jag känner åter igen mig.
Jag har förutom att pendla i stämningsläge som jag gör i min bipolaritet även pendlat mellan undervikt med träningsnarkomani och övervikt.
Idag är jag överviktig men jag är hellre smått överviktig än att leva i den konstanta ångesten med att inte veta om man kommer att kunna äta maten när man är bortbjuden (jag "uppfann" allergier som ursäkt till att inte kunna äta vissa saker) samt den fruktansvärda abstinensen om jag inte fick ge mig ut på en löptur och eftersom jag mådde skit om jag inte fick springa och ångest av att äta feta och söta saker och jag visste att andra tyckte att jag var för smal så smygsprang jag och visade mer än gärna upp att smörkniven blivit använd.
Jag sökte dock hjälp för mitt beteende hos BUP (var då 17) men eftersom jag varken hade anorexi eller bulimi så kunde de inte bekräfta en ätstörning. Då såg jag typ ut som Callista Flockhart/Ally McBeal gjorde som värst.
Att sen gå upp i vikt när man väl bestämt sig för att man borde är inte lika hemskt som frågorna om hur det känns.
Jag antar att jag stängde av känslorna för det och lät förnuftet ta över.
(Att jag sedan är en antingen-eller person och blev obstinat mot mitt tidigare leverne är ju förhoppningsvis bara min historia och den behöver förhoppningsvis inte upprepas).
Mitt råd är att ta det lugnt, var ärlig mot din psykolog om maten, träningen och känslorna, den enda som förlorar på att du ljuger är du.
Sen kanske du skulle kunna byta ut ett löppass mot yoga?
Kram på dig, jag tror att du kan behöva den.
Skicka en kommentar