Jag begriper ingenting av mig själv. Den här helgen har känslorna stormat åt alla håll med en rasande fart och kulminerade idag. Vi har haft körhelg hela helgen och det har varit känslosamt och krävande på alla sätt och vis. Krävande att förhålla sig till alla människor. Krävande att kommunicera med alla.
Jag har också varit i 50-årskalas med mycket känslor där också. Prata med alla, skratta och se vacker ut. Och så mitt i det hela alla tankar på mat och träning.
Idag sjöng kören på gudstjänst och jag började gråta. Jag fick sluta sjunga mitt i sången och låtsassjunga medans jag kämpade för att tårarna inte skulle rinna ner för kinderna. Sen åkte jag hem och grät här hemma och min man reagerade med att bli trött. Han sa att det var svårt för honom att "ta" alla mina känslor och att det är jobbigt för honom att ha en sån fru som mig. Miffofru. Så hela eftermiddagen har varit lite småtjurig. Jag har dåligt samvete för att jag är som en känslovulkan som sprutar ut känslor mest hela tiden. Jag är som en alien som inte passar in någonstans. Så känns det. Jag begriper ingenting av mig själv.
3 kommentarer:
Hej, hittade hit från bipolärt forum.
Usch vad jag känner igen mig. Helt oförklarligt kan man inte trycka ned känslorna som man inte orkar med längre, jag menar man kan ju inte gråta hela tiden utan är ju tvungen att försöka förbättra sin livssituation på något sätt, och ändå fast man gör det -när man gör något bra för sig själv- som att sjunga, eller som jag senast igår när jag tränade börjar tårarna rinna. Att jag bölar för allt möjligt i filmer nuförtiden kan jag ta, men jag vill helst inte att någon ser mina tårar, jag ser inte vitsen med att dela min sorg/ledsenhet/depression med någon jag tycker om då det inte finns någon lösning på "problemet". (Att dela till psykolog går bättre, de har ju betalt för att lyssna på ens elände).
Jag kan också förstå din man och min sambo att det inte vet vad de ska ta sig till, men jag tycker inte att man anklagande ska slänga ens emotionella status i ansiktet på en.
Oj, det blev visst en lång kommentar, det enda jag egentligen ville säga var att jag känner igen mig i det du skriver, du är inte ensam i varje fall.
Kram
Tack för dina kloka ord, det gör gott att läsa när någon annan förstår vad jag skriver om! Kram till dig med.
Tack snälla :)
Jo hon har gjort mycket konstiga saker.
Så länge jag velade fram och tillbaka så var det jättejobbigt men när jag väl bestämde mig så kändes det bara som en otrolig lättnad.
Är det något speciellt som du skulle vilja ta avstånd ifrån som du inte klarar?
Kram
Skicka en kommentar