Den här dagen har inte varit speciellt bra heller. Det är tjatigt att behöva skriva om det hela tiden, men idag har varit en sån fruktansvärd kroppsångestdag så jag har varit helt hysterisk. Jag har knappt orkat engagera mig i jobbet och bara suttit och varit någon helt annanstans. Kl 15 var jag hos terapeuten och var så ångestfylld så vi fick använda 10 minuter av tiden till att få mig lugn. Jag är så rädd. Jag är så rädd så att jag knappt orkar mer. Jag vet, det är något man säger när man inte har förmåga att kunna blicka någon dag framåt. Jag vet, det är i såna lägen som man ska ta en dag i taget.
Jag fick två släta fina stenar som jag har fått kramat om i ångestlindrande syfte. Det hjälpte faktiskt. Jag fick låna med mig dem hem. Jag har suttit här och bölat och sagt till min man att jag orkar fan inte längre. Inte en dag till. Vad är det för liv? VARFÖR är det så fruktansvärt svårt att gå upp i vikt? Vad är det jag tror ska hända? Jag vet inte, jag vet inte. Jag försöker men det är så svårt, så svårt.
Idag fick jag i läxa att, då förstås lära mig att andas och inte ta till kniven, men annars att jag inte ska ut och gå. Jag satt där i soffan med min man och hyperventilerade ikväll och ville ut, ut, men jag stod kvar och gick inte ut. Nu har det gått några timmar och jag mår faktiskt lite bättre. Har lagt bort stenarna och kan koncentrera mig lite om internet.
Jag ska ta en sömntablett för jag sov inte ett skit i natt, låg bara där och rullade från sida till sida och tuggade sönder tänderna. Måste använda den äckliga bettskenan jag har fått utprovat (som kostade jävligt mycket pengar så att jag fick fjäska pengar av min far, inte kul)
Jag reser mig igen. För tusende gången.
3 kommentarer:
Det är tungt när man kämpar mot något som kan verka så knäppt i omgivningens ögon (för mig har det ju varit/är självskadandet), och så sitter man där mitt i paniken och det känns så dumt, men ångesten är verklig, man är verkligen rädd. Det krävs mycket jobb att gå emot rädslan. Inte konstigt att man blir trött.
Jag har blivit mycket bättre, är glad för alla gånger jag kämpat emot för livet är faktiskt bättre utan. Men jag undrar om jag någonsin blir helt fri från tankarna, får nog lära mig att leva med dem...
Usch vad hemsk du har det? Jag hoppas att du skall må bättre och slippa denna hemska ångest.
Tack snälla rara ni! Det är stor tröst att ni skriver! kram
Skicka en kommentar