Alla dessa år

Vart tog 10 år vägen? Jag har ingen aning trots att det har varit omtumlande saker som hänt. Grundmuren står kvar. Jag lutar mig på mina barn och min man, mest min man, jag ska aldrig glömma allt han gjort för mig trots att jag har varit allt annat än enkel att leva med. Och han har inga planer på att lämna mig med det första heller säger han, så kanske står han kvar om nya 10 år. Barnen som är så måna om mig, jag hoppas jag bara inte har gjort dem rädda, inte för rädda i alla fall. Jag vet att de har varit rädda för att jag ska dö, och det är jag ledsen för men jag kan inte hjälpa det. Mamma är sjuk. Och så är det. Nu får jag medicin och mår mycket bättre. Jag suger i mig mitt välmående som nektar och hoppas inte dropparna tar slut. Jag vill må så här, länge.

Jag hoppas jag ska må så bra så jag kan jobba 75 %. Jag hoppas att jag ska accepteras på jobbet, att de vet att jag är sjuk och ibland är borta även om jag inte berättar om min diagnos. Kanske berättar jag det någon gång. Jag vet inte.

Jag hoppas att jag ska ha ett ok förhållande till mina föräldrar, det kan aldrig bli jättebra men så bra som vi kan ha en relation. Jag hoppas att det ska vara ok med min syster och mig även om jag tvivlar på det, hon är trött och har inte överskottsenergi för att prata med mig. Tråkigt tycker jag.

Jag vet inte vad jag vill med min terapeut, jag vet inte om jag orkar mer, om det är någon idé att fortsätta, jag kanske vill sluta med terapi och må som jag gör, jag tror inte det går att komma längre faktiskt. Och att jag helt enkelt är utmattad av all terapi. Jag tror faktiskt att det går att bli utbränd på terapi. Jag har gått in i väggen..... Jag kan inte prestera mera. Inte göra rätt och svara rätt. Vara duktig patient. Jag vet att det inte förväntas av mig att prestera 100 %, men är man tävlingsmänniska som jag så är det svårt att låta bli.

Nu för tiden har jag nog fått rykte om att vara en dåre som springer omkring i spåret.... och jag skrattar av det - för det måste se väldigt fånigt ut, men jag skiter i det. Jag har stor svart kappa på mig, mössa, tjocka fårskinnsstövlar, stora pälsvantar, ipod och med allt detta springer jag 6 km. Och ångesten jag får för att låta bli är större än tanken på att jag ska bry mig om att jag gör mig själv till åtlöje, så jag springer på.... och bjuder på dårskapen här i samhället.

Nu har det blivit helt svart ute, bara månen lyser som en knapp där uppe, det är bäddat för att bli en riktigt svart kall natt. Nu ska jag dricka kaffe, ska jag ha nåt till???? Hm.

Köldknäpp

-12 grader ute, det frestar verkligen inte till en promenad. Gick en sväng ner till affären, det får räcka. Skulle cykla men cykelnyckeln gick av!!! Det trodde jag verkligen inte var möjligt ens. Jag har ätit lunch och vräkt i mig citrusfrukter, jag är helt såld på det, får aldrig nog. Men nu känner jag mig rätt så nöjd. Skulle vilja äta lite godis dock...

Jag hade ett spännande möte idag, det är inte ofta sånt händer, men när det väl händer så blir man liksom uppfylld av det, jag har tänkt på det mycket idag. Jag var för att få ECT idag, var nervös, men jag överlevde och fick inte syrgasmasken nertryckt över ansiktet. Efter man har fått ECT får man sitta i ett väntrum och äta lite frukost, det är ganska trevligt faktiskt. Det sitter ju andra där också och ibland pratar man. Idag satt en tjej där, eller kvinna kanske man kan säga, och vi fann tonen direkt. Vi pratade så där som man gör när man har känt varandra i flera år. Det var helt magiskt. Jag skulle ha velat be om telefonnumret, men så gör man ju inte, så jag får bara tänka så att här i vår stad går det en människa som är min like. Kanske sker det ett under och jag träffar henne igen.

Idag är det vilodag och jag försöker verkligen vila fast jag är rastlös och har svårt att sätta mig ner med en veckotidning och slappna av. Jag är lite orolig i själen känner. Jag har svårt t ex att sitta här och skriva. Ibland läser jag andras bloggar och det verkar som alla har så mycket att säga. Jag vet inte om det är mina ECTér som gör mig trög och dum, men jag orkar liksom inte tänka. Det är bara tomt. Det är bara som om hjärnan är ett tomt skal, ett äggskal. Som om jag vore fullständigt dum i huvudet. Och det kanska jag är

Var en sväng på stan igår och köpte en alldeles för dyr klänning. Först trodde jag att det var rea på den och gick för att betala, 50 % rabatt trodde jag, men så var det inte rea men då var det redan för sent för jag var helt såld på den och fick den inte ur skallen så jag var tvungen att gå tillbaka för att köpa den. Så nu hänger den där. Lite dåligt samvete har jag allt, men jag skiter i det. Det var länge sedan jag köpte något. Ska alldeles strax kolla kontot.... jag vet inte hur det ligger till.....:-)

Söndag kväll

Som så alltid på en söndag - så håller jag på att förbereda mig på att det ska komma en måndag snart och att jag då har en massa förpliktelser. Först måste jag se till att vakna i tid. Efter att de höjde Seroquelen har jag haft svårt för att gå upp när jag ska, jag somnar snabbt om igen. Jag har tittat igenom almanackan för den kommande veckan. I morgon är det fika kl 9 med en kompis på jobbet. Kl 08:30 ska jag ringa till en kontaktperson på psyk för att berätta hur jag mår, jag har suttit här nu och förberett mig för vad jag ska säga. Hur mycket jag ska ljuga, eller så heter det inte utan det heter: Hur mycket jag ska låta bli att säga? För det mesta har den här julen varit väldigt bra pga mina behandlingar med ECT. Det är som en saga. Jag mår som jag aldrig har gjort i hela mitt liv och jag är SÅ rädd för att avsluta denna behandlingsserien, samtidigt kan jag ju inte få ECT hela tiden. Det funkar ju inte. Och jag märker ju att jag är lite snurrig och det kan ju inte vara bra för kroppen att få narkos hela tiden heller. Så jag vill ju inte ha det för ofta. I kväll känner jag mig lite nervös. Nervös inför framtiden. Min man får gå och lägga sig med mig ikväll, han får fungera som ett sömnpiller, jag vill inte ta något medikament som jag blir koko av. Måste vara pigg i morgon bitti.

Jag har mått dåligt ätstörningsmässigt i hela dag, men det är bara tråkigt att skriva om och jag skiter i det - ville bara nämna det eftersom det tar så stor del av min vardag. It sucks. I hate it. Men jag var på Max och åt en jävla stor hamburgare - så heja mej!!

Juldagen

Hade ställt klockan på 8:20 och skulle gå upp då och äta frukost i lugn och ro, men jag somnade om efter att klockan hade ringt. Förstår inte vad som händer, jag brukar ju alltid gå upp direkt, men nu ligger jag som oftast kvar och slöar. Jag tror det är Seroquelen, detta började efter att vi höjde dosen. Åt en snabbfrukost och gick sedan ut för en skogspromenad. Har fortfarande dåligt samvete för att jag vräckte i mig massor med godis i går kväll. Skit samma, på julafton får man faktiskt lov att äta tills man spricker. Vi åt mycket och gott, och det blev en hel del presenter också. Alla var nöjda till slut.
Vår son har åkt hem igen, det har varit väldigt trevligt att ha honom hemma, men det är klart han vill hem. Han skulle ha fest ikväll. Det ska inte vi.... Jag känner mig lite låg, lite vemodig nästan. Lättpåverkad. Och lite bekymrad över att jag glömmer hela tiden. Inte lika roligt när jag frågade sonen för femte gången var de skulle på fest ikväll?? Då sa han: men mamma - DET HAR JAG SAGT!!
I morgon ska jag åka in till stan och gå på rea, jag har fått en del pengar som det ska sättas sprätt på, hm, vad ska jag ha? Jag kommer säkert att få sån prestationsångest över vad jag ska köpa så jag kommer inte att klara av att välja något och får åka hem utan nåt. Man ska ju välja det allra bästa....mest för pengarna..... Tänk om jag har växt ur mina kläder över julen? Tänk om jag inte har något att ha på mig när jag åker in till stan i morgon? Jag kan nästan se hur pepparkakorna ligger som ett lager kring kroppen. Nej här får vi skåla i Ramlösa några dagar!

ECT-dag!

Och så var den dagen förstörd - nej inte riktigt men man kan i allafall inte göra något mer vettigt eftersom man är helt drogad. ECT gör att man glömmer bort vem man är, vad man ska göra, vart man bor, vilket datum det är, vad man gjorde igår och vad man ska göra i morgon. Läskigt. Dessutom släppte personalen ut mig helt drogad - kunde nästan inte gå - för att ta buss och tåg hem. Min man hade sagt att han skulle hämta mig men det hade ju jag glömt bort. Han ringde till dem senare och "skällde" - hur kunde de släppa iväg någon i mitt skick? Nu har nästan hela dagen gått och jag är piggare nu även om minnet är dåligt. Jag vet att det är julafton i morgon dock. I alla fall blir jag påmind hela tiden..... Nu har jag vräkt i mig lite godis - och god jul på er!!!

Insikt

Jag spinner vidare på den här helgen som har gått och på allt jag tänkte på och vad som hände. Jag har kommit till insikt med flera saker. Vissa saker jag kanske inte ska jobba vidare med. Vissa saker ska jag kanske bara låta vara som de är? Vissa saker kanske jag ska inse mina begränsningar med? Jag har kämpat mot min ätstörning i många år, ja nästan hela mitt liv och på något sätt inser jag nu att jag kanske inte kommer längre? Och den frihet det känns att bara tänka tanken? Jag är en heltidsfånge i min ätstörning och jag orkar inte kämpa emot längre. Jag är mig och jag lever med min ätstörning.

Min terapeut sa idag att hon inte orkar hålla på och jobba med mig om jag inte ändrar på mig. Och jag kan förstå henne. Det kan inte kännas roligt när mina framsteg är 1 mm i månaden. Jag skulle själv tröttna om jag vore min terapeut. Kanske är det dags att vi tar farväl av varandra? Jag får ångest bara jag skriver så, jag är ju så beroende av henne, men kanske kan jag inte vara "duktig" längre inför henne, och att det vore det bästa för mig att få "vila"? Slippa terapi?

Jag håller på och släcker ner här hemma, ska gå och lägga mig, jag ska få ECT i morgon bitti. Jag är fortfarande mycket nöjd med den terapin. Jag hoppas jag inte "straffas" på något sätt eftersom jag tackar nej till terapi, så att de drar in på ECT´n? Vore barnsligt i så fall.

Jag har problem med att de inte hittar några ådror att sätta nålarna i. Jag blir stressad av det, och det kanske de blir också, de får hålla på hur länge som helst och sticka överallt, jag har inte snyggar armar, men det hade jag ju inte innan heller....

Julmat!

Jag har kommit hem efter en helg i Göteborg med släkten. Det blev så bra som det kan bli när många vuxna och barn träffas och alla har sina egna önskemål och åsikter. Jag är hemma igen med ett stort hål i magen och en drös med känslor som jag inte har sorterat än, och tankar i huvudet som jag inte tänkt än. Och mitt i det hela en "må-bra-känsla" efter ECT´n på fredagen. ECT är verkligen den bästa medicinen jag någonsin har fått. Tyvärr är jag lite yr i bollen och glömmer men förutom det har jag inte mått så här bra på väldigt länge, ja eller nånsin egentligen. Det är en konstig, främmande känsla det här med att må bra, jag går nästan och väntar på att jag ska må dåligt.
Julbordet vi åt var helt underbar, det var mycket fokus på västkustmat med en mängd olika fiskrätter som jag älskar, men även en hel del kött också. Och efterrätter. Mums! Min syster var där med alla sina barn - 4 stycken - så jag fick inte tid att prata så mycket med henne tyvärr - jag hade sett fram emot det. Hon satt mest och petade i maten (mycket provocerande för mig) och höll på med barnen. Vi är så låst i våra roller som systrar gentemot vår mor - så jag tvivlar på att vi nånsin kommer att vara på samma våglängd. Hon satt säkert och var irriterad över att jag inte var tillräckligt mycket med hennes barn, och jag satt och var irriterad över att hon inte vill prata mer med mig. Min barndomsfamilj bestod av mor, far, 2 systrar. Idag är kommunikationen lika med noll. Det är helt trasigt, allt är splittrat och förvirrat och jag tvivlar på att det kommer att förändras.
Jag ska bara njuta av att ECT´n gör mig så gott. Det finns ingen medicin som har hjälpt mig så mycket som det. Jag har 3 tillfällen kvar nu. I morgon ringer nog min terapeut men för första gången på länge är jag inte i direkt behov av henne, det känns väldigt konstigt. Jag vet att det kan komma bakslag men det tänker jag inte bry mig om nu.