Alla dessa år

Vart tog 10 år vägen? Jag har ingen aning trots att det har varit omtumlande saker som hänt. Grundmuren står kvar. Jag lutar mig på mina barn och min man, mest min man, jag ska aldrig glömma allt han gjort för mig trots att jag har varit allt annat än enkel att leva med. Och han har inga planer på att lämna mig med det första heller säger han, så kanske står han kvar om nya 10 år. Barnen som är så måna om mig, jag hoppas jag bara inte har gjort dem rädda, inte för rädda i alla fall. Jag vet att de har varit rädda för att jag ska dö, och det är jag ledsen för men jag kan inte hjälpa det. Mamma är sjuk. Och så är det. Nu får jag medicin och mår mycket bättre. Jag suger i mig mitt välmående som nektar och hoppas inte dropparna tar slut. Jag vill må så här, länge.

Jag hoppas jag ska må så bra så jag kan jobba 75 %. Jag hoppas att jag ska accepteras på jobbet, att de vet att jag är sjuk och ibland är borta även om jag inte berättar om min diagnos. Kanske berättar jag det någon gång. Jag vet inte.

Jag hoppas att jag ska ha ett ok förhållande till mina föräldrar, det kan aldrig bli jättebra men så bra som vi kan ha en relation. Jag hoppas att det ska vara ok med min syster och mig även om jag tvivlar på det, hon är trött och har inte överskottsenergi för att prata med mig. Tråkigt tycker jag.

Jag vet inte vad jag vill med min terapeut, jag vet inte om jag orkar mer, om det är någon idé att fortsätta, jag kanske vill sluta med terapi och må som jag gör, jag tror inte det går att komma längre faktiskt. Och att jag helt enkelt är utmattad av all terapi. Jag tror faktiskt att det går att bli utbränd på terapi. Jag har gått in i väggen..... Jag kan inte prestera mera. Inte göra rätt och svara rätt. Vara duktig patient. Jag vet att det inte förväntas av mig att prestera 100 %, men är man tävlingsmänniska som jag så är det svårt att låta bli.

Nu för tiden har jag nog fått rykte om att vara en dåre som springer omkring i spåret.... och jag skrattar av det - för det måste se väldigt fånigt ut, men jag skiter i det. Jag har stor svart kappa på mig, mössa, tjocka fårskinnsstövlar, stora pälsvantar, ipod och med allt detta springer jag 6 km. Och ångesten jag får för att låta bli är större än tanken på att jag ska bry mig om att jag gör mig själv till åtlöje, så jag springer på.... och bjuder på dårskapen här i samhället.

Nu har det blivit helt svart ute, bara månen lyser som en knapp där uppe, det är bäddat för att bli en riktigt svart kall natt. Nu ska jag dricka kaffe, ska jag ha nåt till???? Hm.