Fredagsvila

Jag är tillbaka här igen, har vaknat upp efter ECT´n i onsdags, det tar ett par dagar innan jag blir pigg i huvudet igen. Man blir ju påverkad av det, men mest påverkad blir man ju av narkosen. Jag är stel och har träningsvärk i överkroppen pga ECT´n. Manin jag hade försvann med ECT´n, jag är nu balancerad och lugn.
Jag är ensam ikväll, min man jobbar sent, han kommer väl hem när jag sover, perfekt till nattsändningen från OS på tv.
Idag hade jag tagit semester, skulle egentligen till frisören, men det blev inget av eftersom det blev för dyrt. Jag tog mig en sväng på stan istället, åt lunch (varm!! hurra!!) och köpte en tröja. Kände mig rätt nöjd. Pratade med min kära terapeut på förmiddagen och stämde av läget, det kändes bra, jag tycker så mycket om henne. Jag sa till min man igår att hon ÄR min mamma for mig, det enda jag inte är överens med henne om är att hon vill att jag ska ta Zyprexa, det vill inte jag. Hon menar att jag inte får tillräckligt skydd med mina andra mediciner och att det bara är Zyprexa som är tillräckligt bra för mig. Jag har ju stora svårigheter med att acceptera den medicinen. Min läkare är forskningsledig så det blir inga medicinändringar förrän hon är tillbaka vecka 11. Hurra.
Jag hade ett artigt samtal med min mor, så där fejkat låtsats jätte-fin-mamma-dotter-relation, men nu har jag gjort det, så får det vara bra för den här helgen.
Var och besökte min kompis på psyk igår, hon var inlagd igen, det var intressant. Jag satt mest och var glad över att jag inte låg inne på sjukhuset. Så trångt, så mörkt, så gammalt, så trist. Och så har de precis fått veta att de miljonerna de skulle få till nytt psyk-hus inte blir av. Det är en skam. Jag undrar om de hade resonerat likadant om de hade någon anhörig som låg inne?? Usch, jag har inget vettigt att säga till min kompis, bara säga att jag tänker på henne och ge henne en kram. Och hålla tummarna för att jag aldrig själv hamnar där igen.

Tålamod

Den här veckan har jag kämpat mot min ätstörning. Jag bestämde mig bara för att inte motionera. Jag sa till psyk-folket att nu ska jag klara det. Så jag har hållit mig inomhus hela veckan. Varit sträng och beslutsam. Och jag har klarat det. Hela veckan lång. Sagt till psyk-folket att nu fixar jag det här!! Och jag har klarat det. Tills idag. Hela min kropp ÅNGESTFYLLD. Så jag var ute i stormen. En gång. Och ska gå en gång till. Det känns som en besvikelse. Jag vet inte om jag kommer att berätta det för psyk-folket i morgon. När jag ska dit. Jag sitter här och är orolig och rädd och kliar sönder mina ärr.

Jag pratade med min dotter igår kväll. Hon bor för tillfället i USA - ja jag är inte så gammal - men fick barn när jag var barn. Det har funkat jättebra. För tillfället är hon min mamma. Jag frågade henne vad hon ska göra när hon kommer hem till sommaren. Det har hon berättat MÅNGA gånger för mig. Och jag KOM-INTE-IHÅG!!!! Jo, jag har problem med minnet. Stora problem. Priset jag får betala pga ECT. Det gör mig ledsen. Kanske är det dags att sluta få ECT? Min dotter sa: men mamma!!! Det har ju jag sagt många gånger! Det vet du ju!! Och jag får förklara att jag tappar ord, inte kommer ihåg vad folk har sagt och gjort.

Hur ska jag ta mig till jobbet i morgon? Pendeln har varit avstängd halva dagen idag och jag undrar hur det blir i morgon? Kanske lika bra att jag inte tar mig till jobbet, jag var aningen hypoman förra veckan och råkade göra en del dumt. Det får jag betala för i morgon. Psyk-folket har sagt att jag måste rensa upp i det i morgon. Jag bad om att få bli min chefs assistent. Jag bad om att bli fack-bas. Och jag kommer inte ihåg allt jag pysslade med. Ett antal Oxascand tog udden av det värsta. Jag vet ju hur jag ska göra.

Flera tankar

Hm, tänker och tänker. Tänker på min rastlöshet. Kan ju inte sitta still. Kom plötsligt på varför jag är trög i magen (usch), kan ju inte sitta still på toa. Jag kanske har adhd? Eller hur funkar det?

Att blogga

Jag tänker på det här om mitt bloggande. Jag tänker på hur ni gör kontra hur jag gör. Ni verkar alla ha en röd tråd som ni bygger kring och så får ni ett långt blogg med många intressanta tankar. När jag ser på hur jag gör så har jag svårt att hålla en röd tråd länge. Jag har svårt att koncentrera mig. Det blir korta meningar gripna ur luften. Som nu. Nu vill jag avsluta. Vad tror ni? Jag känner att jag är dum och inte får fram det jag vill. Jag blir stressad och tankarna slutar. Fast jag egentligen är en ganska klok kvinna.

När ska det börja?

Jag sitter här inne i mitt hus och väntar på att det ska börja storma/snöa/blåsa.....på väderkartan ligger stormen in över Småland nu, alltså kommer det om någon timme hit till oss. Hur mycket snö ska det bli?Kan det verkligen bli mer? Tur är det att jag inte ska någonstans alls hela helgen. Mannen har parkerat bilen in i garaget och där lär den väl stå utom när vi åker och handlar lite mat.

Jag sitter här i vardagsrummet med min man, vi har tittat på DVD med Travolta i huvudrollen, han är så jävla bra. Sen hämtade jag datorn och skulle sitta och hålla på med den i vardagsrummet framför tv´n och OS tillsammans med maken. Maken kan bara inte HÅLLA TYST. Han måste kommentera allt som händer och samtidigt skicka sms till dottern hundra mil härifrån. Jag kan inte koncentrera mig ett skit på datorn. Sen: "Kan du hålla TYST!!!?" Sen blev han tyst. Och sur. Han mjuknar väl. Nu gjorde Sverige mål i hockeyn, maken strålar av glädje. Heja Sverige!

Har mått psykiskt väldigt dåligt hela veckan, mycket prat med alla mina officiella "hjälpare", pratade senast med min älskade skötare igår, jag sa till henne hur mycket jag tycker om henne efter att hon "läst" av mig som en bok. Jag fattar inte hur hon gör. Hon är bara bäst. Fast hon sa så här: Du är ju helt FELMEDICINERAD! Vad då sa jag. Du vet vad jag menar sa hon då. Du ska ju ha ZYPREXA och det vet du.
Och ska jag vara ärlig och det kan jag ju vara här - så mådde jag allra bäst med Zyprexan, men det vill jag inte tala om därför att jag går upp i vikt av den medicinen och det vill jag INTE!!

Nu har min man varit tyst i 15 minuter - helt enkelt jävla rekord! Han är värd lite massage kanske? Eller en godisbit? Ja, nu när vi är inne på det här med att äta så kan jag bara säga att min mage inte funkar alls, den är helt jävla trög FAST jag äter så mycket frukt och fibrer så det halva borde vara nog och så äter jag all världens massa piller och dryck utan att det hjälper ett dugg. Jag hatar när magen inte funkar.

Har det börjat snöa nu?

När vet man?

När vet man att man borde avsluta terapin? Är det realistiskt av mig att avsluta nu? Eller är jag feg? Vill rymma bort när kraven skärps på mig? Eller är det dags att tacka för mig? Min frustration över att inte göra framsteg i terapin är enorm. Jag törs inte. Törs inte gå vidare.

Jag är fånge i mitt tillstånd. Jag är ätstörd intill döden. Det finns bara en utväg och det är döden. Jag kan inte se att jag ska klara av att bryta med min följeslagare ätstörningsdemonen. Jag lever i mitt ätstörningshelvete.

Varför klagar jag hela tiden? Kan jag inte vara lite positiv också? Jo - jag klarar av att jobba 75 %. Jag klarar av att småprata med mina arbetskamrater. Jag klarar av att ha hand om mina pengar. Jag klarar av att göra varm mat varje dag.

Till helgen kommer mina föräldrar, det kommer att bli så in i helvetes jävla jobbigt - men jag ska klara av att ha dem här hos oss. Jag ska klara av att vara vuxen och uppföra mig som en sådan också. Och jag ska inte skära mig.

Tack och adjö!

Splittrad personlighet

Alla hjärtans dag - jag älskar er mina barn - puss och kram på er! Puss och kram på dig också min älskade man. Mitt allt. Mitt allra bästa allt.
Jag är tusen tankar och känslor som brottas i magen på mig. Känns det som. Jag orkar inte känna efter. Tankar om hudcancer - har dykt upp igen nu - överläkaren på Hand- och Plastik ringde. Men jag blir inte rädd. Är mer rädd för mitt minne, min hjärna. Rädd att mina hjärnceller tar stryk av alla piller och ECT. Glömmer ord. Glömmer bort saker och förstår inte sammanhäng som jag borde. Skurit mig i armen. Mycket. Rädd för att mina föräldrar kommer på fredag. Så mycket ångest som jag inte orkar med. Vatten i kroppen. Torr i mun.

Nu har OS börjat. Jag tycker det är roligt. Kommer nog att se det mesta. Det konstiga är att jag som gammal norrman (är svensk nu) helt plötsligt håller på norge när det kommer till tävlingar. Då blir jag jättepatriot. Då sitter vi här min man och jag och håller på vart sitt land. Men det är kul. Fast jag tror inte att vare sig norge eller sverige kommer att ta många medaljer. Jag tror det kommer att bli en hel del doping. Men snart börjar skidskytte och Björndalen - hoppas han vinner!
Detta inlägg blev lika virrigt som jag har det i min hjärna. Förlåt.