Ge upp, eller inte

Idag är jag så förbannat trött på mig själv, på mitt liv, på min röst, ja - det mesta. Jag bara lovar och lovar utan att göra hälften av vad jag lovat.

Jag opererades i måndags och kan då inte ut och motionera - fastän jag försökte på tisdagen - men kroppen ville inte och jag fick vika mig för första gången på åratal. Jag har alltid drivit kroppen till att göra det omöjliga och det har funkat, men alltså inte nu. Idag har jag inte heller kunnat motionera därför att det gör ont i såret och ångestnivån har stigit kraftigt under dagen.

Jag har pratat med terapeut och man, och lovat att jag nu ska låta bli att motionera så mycket och äta ordentligt. Vilket jag inte kan lova och jag känner mig som ett stort skämt. Jag får en hel del destruktiva tankar, att jag inte orkar mer, att jag inte får ordning på mitt liv.

Varför gå i terapi när jag ibland sitter och ljuger? Borde inte någon annan få ta del av den tid jag använder hos terapeuten?

Men jag är så jävla rädd. Så jävla rädd för att släppa taget om maten, för att släppa taget om motioneringen. Vad ska hända med min kropp då? Vad händer med min kropp nu? Jag åldras och kroppen är inte vad den har varit. Det känns konstigt och jag har svårt att acceptera att den inte orkar vad den har gjort tidigare. Min kropp...

Pratade med min man som jobbar, jag bad honom komma hem snabbt, jag känner att jag snart skiter i det här. Vad är det för vits? Jag är så trött på allt.

En allt möjlig dag

Vaknade - eller blev väckt kl 7 - men det gjorde inget. Hade planerat en hel del denna dag. Tyvärr är det min ångest som styr det mesta. Fick ätit i lugn och ro och sedan städade jag en hel del och sedan ut i skogen för att promenera. Var duktig och lät det räcka med två varv istället för tre. När jag kom hem hade min dotter vaknat. Hon är hemma över sommaren och vi kommer väldigt bra överens. Det är inte så stor ålderskillnad mellan oss och vi tycker om samma saker och bandet mor-dotter finns inte. Ibland är det en nackdel därför att jag ibland behöver vara mamma och inte kompis.

Det har varit en fin dag idag, och eftersom jag har semester satt vi länge i trädgården och solade. Jag försöker att inte vara så mycket i solen pga min hudcancer, men smörjer in mig väl. Jag har blivit "vän" med diagnosen mer än jag varit förut, och idag kom papprena från kirurgen att jag ska dit på måndag för operation. Det känns väldigt bra att det blir av så jag inte behöver gå här och bekymra mig och undra om de har glömt bort mig.

Kl 13 kom min terapeut hem till mig, jag hade "jagat" bort min dotter pga det, hon for iväg för att ligga på ortens bad. Vi pratade en hel del och så gjorde vi mat tillsammans. Vi lagar mat för att jag ska vänja mig vid att vara i köket och bli "vän" med maten. Jag har ju ett ganska kraftigt hatförhållande till maten. Men idag var det ganska kul, jag blev bara upprörd nån enstaka gång. Och medan maten kokade en timme så satt vi i vardagsrummet och pratade. Att sitta ute var för varmt och det var även för varmt på altan.

Ska lägga mig tidigt ikväll, är trött, blir alltid det efter terapisessioner. Tack och adjö!

Lång söndag...

Idag har det verkligen varit en lång dag. Vad ska man ta sig till när det regnar som sjutton? Jo, är man dåraktig så ger man sig ut och promenerar . Jag kommer att promenera mig till döden. Grannarna tänker: Och nu ger hon sig ut igen den dåren. Vem f-n vill ut och gå när det är sådant väder? Men jag blir lugnare av det. Känns väldigt oroligt och ångestfyllt idag. I morgon kommer min terapeut tillbaka, hon ringer väl på förmiddagen för att höra hur det är med mig. Jag hoppas hon gör det iallafall, jag behöver henne just nu. Tänk om hon inte kommer till jobbet? Tänk om hon har brutit foten eller att hennes gamla far har blivit sjuk så hon måste vara hemma.? Jag vet, jag är jätteegoistisk, men jag sätter mina behov först den här gången. Jag behöver henne verkligen nu.
Bakade bullar med smörkräm och de blev väldigt fina. Familjen tyckte det var smarrigt. Gott betyg alltså....

Annars har jag och min dotter tittat i gamla fotoalbum från när de var små. Barnen alltså. Jätteroligt var det. Tänk att min dotter är 23 år och att det finns bilder från då hon var nyfödd, alltså genom hela livet. Tur att man kan fotografera! Jag har fått en ny kamera, den är jättefin, och jag har fått lust att fotografera igen.

Jag får nog ta en Oxascand i kväll så jag får lite lugn och ro. Jag missbrukar dem ju inte, det är väldigt sällan jag tar, men ikväll är en sån kväll då jag behöver.

Jobbat klart

Jag har jobbat klart för ett tag. Äntligen semester. Jag ska försöka få till en bra semester för mig. Jag känner att jag stängt in en massa känslor de veckorna min terapeut haft semester. Ska väl till henne nästa vecka och då blir det ungefär som att trycka på en knapp och sen bryter jag ihop, för så känns det.
Jag är jättetrött i kväll. Har jobbat och var uppe kl 5. Sen har vi haft övernattningsgäster och det är påfrestande. Jag har också varit mycket aktiv i skogen... promenader hela tiden. Ikväll har jag stoppat i mig en drös med godis, känns både bra och dåligt.
Och så är det det med hudcancern som sitter som en tagg i mig. Jag har så svårt att ta till mig att jag fått diagnosen malignt melanom. Precis som det tog mig 3 år och fatta och inse att jag var manodepressiv. Jag är rädd att cancern har spridit sig.

Det är skillnad på det att bestämma om man ska dö, eller när döden lurar bakom hörnet och man inte kan göra något åt det. Vill jag dö? Vore det skönt? Att få slippa härifrån? Ja det kanske vore skönt. Ska cancer göra valet för mig?

Ringde till hand och plastik igår, det är några veckors väntetid, så jag får stå ut. Och sen när man har opererat sig så dröjer det ju ytterligare några veckor innan man får besked om cancern togs bort i sin helhet eller om den spridit sig.

Ja, nu blev det ju muntert. Glad var jag när min man kom och hämtade mig på mitt jobb och vi åkte till ett jättemysigt fik och tog en kycklingsallad. Jag verkligen älskar min man. Han är helt underbar för mig. Jag känner mig verkligen älskad och det är han som håller mig uppe och som gör att jag inte gör mig illa.

Åskoväder

Det känns som både åskoväder ute och inne - inne i mig. Det är en konstig känsla att jag är så orolig så jag inte kan sitta still, inte kan läsa, inte fika utan bara far omkring och att jag inte förstår VARFÖR?
Om en vecka är min terapeut tillbaka, det ska bli fint, men känner mig lite irriterad på mig själv att jag är så fucking beroende av henne. Och ingen kallelse till hand och plastik i dag heller. Jag vill ha en kallelse så jag kan få ta bort det fula från min kropp. Bort, bort.

I morgon kommer min dotters kompis från USA på besök, hon ska sova över en natt. Min dotters andra kompis kommer också. Well, I have to try to speak som english....I will try to act calm och relaxed... Jag brukar alltid göra bort mig, men ska hålla mig lugn och bara vara avslappnad så kommer nog orden av sig självt.

I morgon är det nästsista dagen på jobbet, det känns så SKÖNT! Jag är så trött på mitt tråkiga jobb. Idag har jag varit hemma och varit sjukskriven och det var underbart. Var ute 8 km och sen har jag pysslat lite hemma. Skulle grilla, men då började det givetvis regna. Nu är det fint igen. Har tagit en Propavan i tillägg till annat, så jag ska få sova gott.

Trött

Ja, idag är jag trött. Trött på att jobba. Trött på att prata. Har varit med mina nya jobbarkompisar och det kostar på. Nu har jag fikat och borde känna mig relaxad, men icke. Jag känner mig stressad och orolig och jag kan inte sätta fingret på vad det är för något. Jag ska ut och gå en sväng, kanske det hjälper. Och så ska jag ta in vågen och kolla min vikt i morgon bitti. Borde inte göra det, väger jag för mycket så blir det kris. Men det känns bra i kroppen så jag får ta med mig det.

Kväll

Sitter ute på altan och njuter med datorn. Ganska fint väder och jag har bara tre dagar kvar att jobba innan semestern. Det ska bli skönt!
Jag har tänkt på forumet för bipolära, jag har ju varit med i många år nu och haft stor glädje av det. Har det fortfarande också, men på ett annat sätt. Jag har lärt mig så mycket om min sjukdom och kan mig själv väldigt väl. Jag vet exakt vad som händer, när det händer, om det händer och vad jag ska göra. Och medicineringen är ju maxad och jag mår ganska bra bipolärt. Jag hoppas det håller i sig. Och därför har forumet blivit något jag läser mest, jag har liksom inga frågor längre, ibland försöker jag svara men på något sätt är jag trött på hela diagnosen och allt det för med sig. Trodde väl aldrig att jag skulle komma hit. Det känns underligt. Underligt att det gick att komma hit. Plötsligt styr inte diagnosen mitt liv längre. Den är mera en del av mig men är inte så framträdande längre.

Nu råkar jag väl ut för värsta bakslaget nu när jag skriver så här. Precis som när allt går bra så får man diagnosen hudcancer. Så får man hålla på med tankar på det istället. Söka och googla. På malignt melanom och inte på bipolär II.

Ska flytta min arbetsplats närmare de andra kollegorna jag har, det blir spännande, jag hoppas det går bra. Jag är lite rädd för att jag ska misstrivas. Jag måste sitta i ett rum med tre andra, det kommer att bli mycket folk och jag som är lite osocial av mig kanske får panik? Har satt mitt namn på allt jag äger och har på jobbet, de ska flytta mina grejor när jag är på semester. Inget som är mitt ska försvinna....

Pratade med min dotter, hon är på fotbollsmatch i kväll - IFK Göteborg mot AIK, det lär bli livat, jag hoppas de håller sig undan alla galna supportar.

Kall kväll

Det är kallt ikväll - jag vet för jag har varit ute med min familj och ätit + mina föräldrar. Det var kallt på många sätt och vis. Vi åt på Radisson och det var gott. Jag åt givetvis inte upp min mat, men skyller på att jag fick så mycket. Misstänkte att det var 40 % grädde i såsen, det såg så ut nämligen. Min dotter på 23 underhöll sällskapet och tog hand om min mor - jag är henne evigt tacksam för det. Själv kan jag knappt titta henne i ögonen. Jag berättade inget om hudcancern, jag orkar inte det, det blir sån uppståndelse och jag hatar det.

Nu är det väl snart dags att gå och lägga sig, jag tog en Oxascand för att lugna nerverna, är nervös och kommer inte att somna självmant i kväll. Jag längtar till de åker i morgon och jag kan få lugn och ro i själen.

Min dotter är på stan, hon är en riktig festglad person, sorgfri och lycklig. Ibland avundas jag henne, vi är inte lika på så sätt. Min son sitter hemma, han spelar nåt på datorn och ska åka in till stan för att hämta flickvännen. Och lilla jag och min lilla man ska dra oss tillbaka snart. En puss får det bli!

Äntligen fredag

Jag sitter på jobbet men har ingen arbetslust precis. Idag ska mina föräldrar komma på besök och jag har förberett mig in i det minsta för att jag ska överleva helgen och inte vara ett vrak på söndag. Jag har ett väldigt komplicerat förhållande till dem. Mycket känslor och svårigheter. Jag var hos min ex-terapeut i onsdags och vi pratade mycket om att de ska komma. Själv är jag meset rädd för att jag ska göra något dumt när de har åkt på söndagen.

Jag har en vecka kvar till semestern. Det ska bli skönt. Bara härligt att ligga kvar i sängen på morgonen och slöa omkring.

Jag är lite uppstressad för en annan sak också, en sak som knuffar undan en massa andra tankar. Jag har fått veta att jag har malignt melanom, jag vet inte riktigt vilken grad än, ska få komma till hand- och plastik inom 2 veckor för borttagande av födelsemärket. Det känns lite som ett straff faktiskt, jag som har lekt med dödstankar i några år nu, och så händer det här. Jag är inte rädd, bara lite orolig att inte få veta vilken grad och hur mycket det är. Livet gör sina krumspring ibland. Grejer händer som man inte förstår varför av.

Ska försöka jobba lite igen.

Fika

I dag har vi varit på fika hos grannen. Det tillhör ovanligheterna eftersom jag aldrig vill. Jag kan orka en timme men sen vill jag hem igen. Jag vet inte varför, jag blir bara helt slut. Satt i 1½ timme, jag frös och i huvudet bara snurrade det. Till slut gick vi hem. Det var trevligt, jag ska erkänna det, men jag vill helst bara hem. Hem, hem. Sicken tråkmåns jag är.

Nu har jag duschat och tagit på pyjamas fast klockan bara är halv åtta. Jag har tagit en halv Oxascand och ska ta en Propavan också så jag somnar i tid, ska upp kl 05 imorgon bitti - dags att jobba lite igen.

Hoppas ni alla får en fin dag i morgon!

Motion

Idag har verkligen varit i motionens tecken. Är nöjd fast jag vet att jag borde skämmas för att jag aktiverat mig så mycket, när jag inte ska. Hm. Men jag åt mitt godis i går i alla fall. Duktigt!

Jag känner mig otroligt stabil och nöjd, vet att det är Zyprexa som gör mig så här. Som ett rakt streck. "Normal", jag känner mig normal. Det är så ovanligt så jag vet nästan inte hur jag ska uppföra mig. Jag är duktig flicka och tar mina Zyprexa....duktig duktig.

Vi är ensamma jag och min man, dottern i Halland och sonen i Sörmland. Utspridda barn. Hoppas det aldrig ska hända dem något. Jag är så glad över att jag har så bra förhållande till dem, i kontrast till hur dåligt jag har det gentemot min mor och far. De kommer till helgen och jag har bunkrat upp Oxascand mm. Som en verktygslåda - Panodil, mina neuroleptika, min kniv. Något för en var situation. Nejvars. Jag kommer att vara som en fiolsträng, det blir inte roligt. De ska vara här från fredag till söndag. Och terapeuten på semester. Vi ska lägga en strategi på onsdag, det ska bli skönt.

Nu ska titta på film - igår såg vi The Wrestler med Mickey Rourke, den kan rekommenderas!

Varm onsdag

Först - tack till alla som läser - jag har inte fattat hur jag ska kommentera era inlägg tyvärr men jag jobbar på det!

Idag var det sjukskrivningsdag, är alltid sjukskriven onsdagar. Dessa är för återhämtning mitt i veckan och det fungerar väldigt bra. Jag får nya krafter att jobba vidare med torsdag och fredag. Hade en träff med min extra-terapeut kl 15. Hade köpt en ny klänning som jag tog idag (dölja Zyprexa-kilon...), den var lång och gissa om jag svettades! Himlars. Tycker det är jobbigt att visa min ärriga arm, stod i bankomatkö och massor av folk efter mig som glodde i kön. Då ångrar man att man har varit flitig med kniven.

Var inne i en affär och svetten bara rann.. kände mig inte så fräsch. Tog en fika ensam innan jag gick till psyk. Min x-terapeut och jag hade ett bra samtal, jag är väldigt tacksam att jag fått dessa extra samtal. Jag är ju några veckor efter en mani men idag kände jag mig väldigt "normal", är trött på kvällen igen och det känns skönt. Vi pratade om Zyprexa och hon tyckte att jag skulle få prata med min läkare om alternativ. Det är ju så tråkigt det här skitsnacket om denna medicin, för den är ju onekligen väldigt bra för mig. Men om jag ska bli sämre i min ätstörning bara pga denna så känns det ju inte bra.

Ikväll har min man och jag gått två rundor i skogen, vi trodde det skulle börja regna och åska, men det bara försvann i horisonten, och det är lika torrt som förut.

Köpte en brun-utan-sol som jag nu testar på ena armen (min ärr-arm) för att se om hur det blir. Hoppas det inte blir för brunt, det kanske blir konstigt med en brun arm?? Säkerligen. Men det skiter jag i. I morrn blir det klänning igen men ingen lång. Ska ju bli lika fint väder i morgon. Skönt tycker då jag!