Idag har jag genomfört ett pass på jobbet. Lyckades vara helt tyst hela dagen. Inte ens när vi fikade yttrade jag mig det allra minsta. Det känns enbart skönt att bara vara en som iakttar omvärlden. Sen hämtade min man mig och det var absolut det bästa idag. Inte behöva ta sig till tågstationen. Nu ska det snart fixas varm mat. Så får vi se om jag äter det. Eller om jag stoppar ner det i en matlåda, både till mig och mannen. Jag är lite nervös inför morgondagen, jag ska träffa överläkaren på psyk och jag glömmer oftast vad jag ska prata om. Förut har jag skrivit ner på en lapp och tagit med mig och jag får väl göra så i morgon också. Det är ju hennes jobb och hon får betald för att lyssna på en sån som mig. Jag kommer för att jag har problem, jag kommer inte för att bli hennes fikagäst, det är ok att jag har problem, det är det som är meningen liksom, jag behöver inte sitta där med ett stort smajl över hela ansiktet och låtsas att allt är ok. Jag får gråta om jag vill. Jag lever en dag i taget, jag lever bara en dag i taget och inte hela veckan för det blir för mycket. Jag behöver inte tänka att jag ska hålla mig levande tills jul. En dag i taget. Det är allt jag kan bjuda på.