???

Idag har jag inget att skriva om tänker jag. Det är nästan pinsamt att skriva om samma saker hela tiden. Har jag inget annat för mig än mitt eget elände hela tiden? Varför engagerar jag mig inte i Amnesty eller Greenpeace? Varför är dagens största fråga vad jag ska äta, när jag ska äta och hur jag ska äta? Hur ska jag göra nästa gång jag ska vara destruktiv? Hur ska jag följa mina strikta tvångsregler för hur jag ska genomföra en dag? Vi provar så här:

Min lillasyster ringde idag och hade hårkris, dvs hon hade färgat håret själv och det blev rött. Stor kris. Gick sedan till frissan igen och betalade 1200,- men det blev fortfarande inte bra. Då pratade hon med ytterligare en frissa som kunde hjälpa henne men det kostade 1600,-. Vad hade jag gjort? Betalat förstås. Är det hårkris så är det. Inget slår det. Jag vet, för jag har varit där själv. Nu är jag fattig och färgar håret själv och det går bra, mitt hår är nästan svart (lite rebellisk..) så det är svårt att göra fel.

Idag har jag pratat med kollegorna, jag tvingade mig att göra det, jag måste göra något åt situationen, det är inte bra att isolera sig som jag har gjort. Så jag sa några meningar och den här gången "såg" de mig och det kändes bra. Väldigt bra. De till och med såg mig i ögonen, fick ögonkontakt och det värmde. Ibland kan det vara bra att tvinga sig till att göra saker.

Sen har jag en hemsk dröm som jag går och tänker på hela tiden, en destruktiv en, jag ska inte förmedla den här, men ju mer jag tänker på det, ju mer vill jag göra det, eller hellre MÅSTE göra det. Jag har tänkt att söndag är en bra dag för då är jag ensam. Och samtidigt har jag lust att säga till min man "du kan väl vara hemma?" för att slippa ta ställning till om det ska bli av eller inte. Jag upplever mig inte som deprimerad men jag har till och med tänkt att göra slut på det här livet därför att jag inte orkar längre. Eller också är jag deprimerad men inte ser det själv. Jag tycker ju att jag har god hjälp av medicinerna och de hjälper till att jag inte åker ner, om nån fattar. Jag är inte deprimerad men har deprimerade tankar? Kan man säga det så?

Ja, och så kom jag in på mina insnöade tankar igen - jag som var så duktig och skriva om hår där ett tag. Att min hjärna inte kan sluta nån gång? Nu ska jag ut i skogen, det är regnigt, blåsigt och mörkt - men är man en tvångsmässig anorektiker så finns ingen vila.