Jag har varit hemma hela helgen och umgåtts med min man. Jag har gjort normala saker och försökt glömma bort att jag för några dagar sedan låg inne. Normaliserat läget. Försökt tänka att det ska bli ok att gå till jobbet i morgon och att jag inte ska skuldbeläggas för att jag varit borta från jobbet i två dagar.
Nu har jag huset fullt, min man har laddat ner en fotbollsmatch (så kul man kan ha..) och min dotter har kommit hem och även svärmor och svärfar. Ingen pratar om att jag legat inne, utan det råder en tryckande tystnad över hela huset. Och det kanske är lika bra, jag har inget egentligt behov av att lufta mina tankar. Kanske pratar vi om det min dotter och jag när de har åkt och fotbollsmatchen är slut.
Det är lika grått ute som det är grått i min skalle. Solen försvann tydligen.
3 kommentarer:
Finner inte nåt klokt att säga. Men blir ändå glad av att läsa det du skriver. Om stödet och uppbackningen i familjen.
Och samtidigt sorgen över att ens barn behöver undra varför man skadar sig själv.
"Normalt" är ett lite nedslående uttryck, som att allt ska suddas ut liksom. Kanske ska man hellre sikta på "harmoniskt".
Men jag hoppas du kommer få mer hjälp av ECT:n på sikt.
Mår du bättre, eller är det samma lika?
Tryckande tystnader är aldrig kul, inte ens om en inte vill prata. Jag önskar att människor kunde vara tysta utan att agera som om världen ska ignoreras.
Kram!
Skicka en kommentar