torsdag 5 augusti 2010

Underbara barn

...det har jag. Jag har legat inne i två dygn och alla har varit så snälla så jag blir helt rörd. Jag har så dåligt självförtroende så jag tror att alla tycker illa om mig. Att jag är en dålig fru och älskare, att jag är en dålig mamma för barnen, en dålig arbetskamrat etc (dålig bloggare). Att barnen och min man älskar mig det tvivlar jag inte på efter den här veckan. Jag har fått full uppbackning, kramar och hälsningar så jag vet knappt inte hur jag ska för gott för dem.

Tyvärr hann jag skada mig själv, jag vet att det var riktigt ynkligt gjort, jag tror att det var sista gången jag gjorde så. Det har på något sätt tappat effekten eftersom jag numera tycker att det är riktigt riktigt fult. Vi pratade mycket om detta min man, mina barn och jag igår. Min dotter var riktigt upprörd och kunde inte förstå att det nånsin kan bli så hemskt så man måste skära sig i armen? Hm. Inte lätt att förklara.

Har legat två dygn som sagt - på "psyk light", en avdelning där man är för observation, en lättare variant alltså. Precis vad jag behövde. Jag kan åka in igen om jag vill, men det var rätt skönt att få komma hem. ECT fungerar utmärkt för mig, fick igår och ska i morgon också.

Har sjukskrivit mig själv, jag kan tänka mig att jag inte står högt i kurs på jobbet, men det kan inte hjälpas. Tar jag livet av mig som kommer jag inte heller...

4 kommentarer:

LillaMy sa...

Ta hand om dig själv och försök lägga jobbet åt sidan. Jag vet att det inte är lätt dock.

Härligt att höra du har en så fin familj. Det är guld värt.

Stor styrkekram!

Anonym sa...

Du är inte en dålig människa, men jag känner igen den känslan - att ens perspektiv kan snedvridas så av depression.

Jag hoppas att du mår bättre snart.

Kram!

S sa...

Jag är glad att höra att du fått uppbackning och kärlek som du förtjänare. Jo, det förtjänar du, för du är en kärleksfull människa även om sjukdomen leder vilse ibland. Nu hoppas jag du ska må bättre av ECT:n. Ditt liv är viktigare än ett jobb, du är säkert inte den enda som måste vara borta ibland. Sånt är livet bara. Vi är människor, inte maskiner.

Kram!

Miriam sa...

Å tack för alla värmande ord! NI är guld värda för mig. Det är skönt att läsa att jag är en människa och inte en maskin och att jag inte är en sämre människa om jag är borta från jobbet ibland. Puss och kram på ER!