Kommit hem från jobbet, första dagen med 50 % sjukskrivning. Det känns konstigt, som om jag vore från en annan planet. Som om jag inte platsar i samhället längre. En udda typ. Kan bara tänka mig hur de pratar om mig när jag inte är där. Samtalsämne under fikat. Jag får väl bjuda på det. Och acceptera att jag inte längre fixar att jobba heltid eller ens 75 %. Min terapeut undrade om jag kanske borde ha ett mindre kvalificerat jobb? Kanske skulle jag klara av att jobba åtminstone 75 %? Jovars, men vart ska jag hitta ett sådant jobb i dessa dagar?
Träffade min terapeut idag, för första gången på 5 veckor. Det kändes konstigt och första 10 minuterna så tänkte jag att "nej detta orkar inte jag". Det har på något sätt känts som att jag har haft semester utan henne och nu är semestern slut. Jag tycker ju väldigt mycket om henne, men på något sätt är det som en försvarsmekanism att "om jag avslutar kontakten med henne nu, så blir jag inte sårad sen när hon avslutar kontakten. Om hon gör det förstås". Jag vet inte. Jag var gråtmild under hela samtalet. Känner mig ledsen och trött. När jag gick därifrån var känslorna hysteriska och jag känner mest för avsluta mig själv eftersom det är så kaotiskt i huvudet på mig. Och tankar om att göra mig illa poppar upp igen.
Jag har en bipolär sjukdom. Och bipolära är ibland sjukskrivna. Jag är emellanåt sjuk. Och känslig. Ibland platsar jag inte i arbetslivet. Jag kan inte gå från att vara inlagd till att jobba jätteduktigt dagen efter. Jag behöver inte bevisa något. Jag får vara sjukskriven.
5 kommentarer:
Jag känner igen mig så enormt mycket i det du skriver. Att man inte platsar i samhället och alla de krav som sätts upp. Man ska vara så social och så jäklans duktig och frisk så det skriker om det.......
Nä, man får faktiskt vara som man är (försöker jag intala mig själv, även om jag lyckas sådär förstås.
Stor kram!
My: Ja, man ska vara social och duktig och frisk och jag vet inte allt. Och nu känner jag mig som en parasit som lever på samhället. Fast jag egentligen är en fin människa....:)
Ja men du är en fin människa Miriam, det märks så tydligt i din blogg och dina kommentarer på andras bloggar. Än så länge finns det litegrann kvar i vårt samhälle en idé om att vi ska hjälpas åt att bära varandras bördor, att den som fått olycka på sig i livet ska få hjälp av dem som har det bra. Det här gäller dig lika mycket som någon annan. Du har inte bett om att få din sjukdom. Man kan inte jämföra alla personer med varandra för det är så olika vilka resurser man har att klara av livets påfrestningar.
Just nu behöver du lite avlastning. Det kanske ändrar sig längre fram, det får tiden utvisa.
(Fast jag vet hur det är att känna sig som en parasit, det känner jag ofta ofta.)
Kram!
Här har ni en 3.e som också känner sig som en parasit tidvis......
S: Det låter så fint det du skriver om att hjälpas åt att bära varandras bördor men jag vet inte om jag tror på det i verkligheten, tyvärr. men jag ska försöka att låta blir att jämföra mig med andra, det är inte rättvist mot mig själv. Kram!
Skicka en kommentar