Att skiljas

Idag har haft min sjukskrivningsdag, alltså varit hemma och försökt rå om mig själv. Haft sett min terapeut idag. Idag mår jag dåligt, är nervös och orolig över vår relation. Det känns ibland som vi har kommit till vägs ände och jag borde avsluta kontakten. Men jag törs inte. Idag sa hon: "Ska vi ta en paus?" och jag blev så ångestfylld direkt. Hur ska jag klara det? Vi som setts i över tre år, haft kontakt mer eller mindre varje dag? Hur ska jag klara av att skiljas från henne?

Jag känner att jag inte kommer längre i terapin. Jag är för rädd, får för mycket ångest, känner mig misslyckad, känner mig arg och besviken. Jag har hur många känslor som helst inför henne.

Kan jag klara mig själv? Eller ska jag trappa ner försiktigt? Eller ska jag bara låta det gå sin gilla gång, alltså fortsätta att träffa henne men inte kunna göra några framsteg längre?

Det är så många frågor och jag har inga svar. Det är det som gör mig så rädd. Ska jag klara att ta ett beslut?

Hur gör ni som har haft en långvarig kontakt med en terapeut? Gör ni framsteg hela tiden och har succé i terapisessionen? Eller går ni där en gång i veckan för att det känns tryggt?

Känslostorm

Jag begriper ingenting av mig själv. Den här helgen har känslorna stormat åt alla håll med en rasande fart och kulminerade idag. Vi har haft körhelg hela helgen och det har varit känslosamt och krävande på alla sätt och vis. Krävande att förhålla sig till alla människor. Krävande att kommunicera med alla.

Jag har också varit i 50-årskalas med mycket känslor där också. Prata med alla, skratta och se vacker ut. Och så mitt i det hela alla tankar på mat och träning.

Idag sjöng kören på gudstjänst och jag började gråta. Jag fick sluta sjunga mitt i sången och låtsassjunga medans jag kämpade för att tårarna inte skulle rinna ner för kinderna. Sen åkte jag hem och grät här hemma och min man reagerade med att bli trött. Han sa att det var svårt för honom att "ta" alla mina känslor och att det är jobbigt för honom att ha en sån fru som mig. Miffofru. Så hela eftermiddagen har varit lite småtjurig. Jag har dåligt samvete för att jag är som en känslovulkan som sprutar ut känslor mest hela tiden. Jag är som en alien som inte passar in någonstans. Så känns det. Jag begriper ingenting av mig själv.

FK

Jaha, så nu var det min tur att börja intressera mig mera för Försäkringskassan. Jag blir utförsäkrad den 1 januari. Pratade med min kontaktperson på psyk om att kunna få ett intyg om varaktig sjukskrivning 25 % - som jag har nu. Min läkare är sjukskriven (utbränd?) så min kontaktperson skulle försöka hitta någon annan.... Vem då? Det finns ju inga andra, vad jag vet i allafall. Jag ringde och pratade med min handläggare på Försäkringskassan, hon är trevlig, hon skulle börja bearbeta mitt "fall" när hon fick intyget från läkaren.

Plan

Idag har jag varit i terapi igen. Kände mig nervös och stressad - vad skulle hända idag? Jag mår bättre psykiskt idag och under terapin kom det bara enstaka tårar, så det har ljusnat lite. Jag har också sovit en hel del och det gör väl sitt till att jag mår bättre.

Idag bestämde vi att jag ska föra matdagbok. Jag fick en rosa bok av henne där jag skrev ner mitt mål och en matplan som jag ska försöka följa. Jag ska börja i morgon har jag bestämt. Det känns som att jag står framför ett stup och ska kasta mig ut - som bungyjump - skillnaden är bara att jag aldrig kommer upp igen. Så känns det. Vi pratade mycket om att jag ska göra så gott jag kan och att hon inte förväntar sig att jag ska göra allt perfekt från början. Jag har lätt att tro det - att jag måste vara perfekt direkt. Hon kommer att gå igenom allt jag skriver och meningen är ju att jag ska vara ärlig. Jag måste vara ärlig och inte ljuga, annars kommer jag ju ingensans.

Idag är jag sjukskriven men det har varit en del farande hit och dit, så det blir ingen vila precis. Min man ringde precis och sa att han hade glömt maten hemma, så nu måste jag åka in till stan med tåget igen för att ge honom maten. Jag lägger till lite bullar också - så kan han mysa lite.

Jag fyller år snart och önskar mig en ny mobil, dvs byta ut den jag har. Min mans reaktion är så här: "Jag drar mig för att binda upp mig för nya saker, då jag inte vet hur länge du lever, antingen tar du livet av dig eller så lägger din hårt prövade kropp bara av". Jag blev alldeles förskräckt, tänk att han tänker så? Men det kanske är naturligt att tänka så när jag så ofta pratar om döden? Jag kunde inte annat än att tycka synd om honom, tänk vad jag utsätter honom med allt mitt snack om död och elände?

Fortfarande inte bra

Den här dagen har inte varit speciellt bra heller. Det är tjatigt att behöva skriva om det hela tiden, men idag har varit en sån fruktansvärd kroppsångestdag så jag har varit helt hysterisk. Jag har knappt orkat engagera mig i jobbet och bara suttit och varit någon helt annanstans. Kl 15 var jag hos terapeuten och var så ångestfylld så vi fick använda 10 minuter av tiden till att få mig lugn. Jag är så rädd. Jag är så rädd så att jag knappt orkar mer. Jag vet, det är något man säger när man inte har förmåga att kunna blicka någon dag framåt. Jag vet, det är i såna lägen som man ska ta en dag i taget.

Jag fick två släta fina stenar som jag har fått kramat om i ångestlindrande syfte. Det hjälpte faktiskt. Jag fick låna med mig dem hem. Jag har suttit här och bölat och sagt till min man att jag orkar fan inte längre. Inte en dag till. Vad är det för liv? VARFÖR är det så fruktansvärt svårt att gå upp i vikt? Vad är det jag tror ska hända? Jag vet inte, jag vet inte. Jag försöker men det är så svårt, så svårt.

Idag fick jag i läxa att, då förstås lära mig att andas och inte ta till kniven, men annars att jag inte ska ut och gå. Jag satt där i soffan med min man och hyperventilerade ikväll och ville ut, ut, men jag stod kvar och gick inte ut. Nu har det gått några timmar och jag mår faktiskt lite bättre. Har lagt bort stenarna och kan koncentrera mig lite om internet.

Jag ska ta en sömntablett för jag sov inte ett skit i natt, låg bara där och rullade från sida till sida och tuggade sönder tänderna. Måste använda den äckliga bettskenan jag har fått utprovat (som kostade jävligt mycket pengar så att jag fick fjäska pengar av min far, inte kul)

Jag reser mig igen. För tusende gången.

Inte bra

Nej det var ingen bra dag idag. Mycket ångest och jag har inte alls klarat av det som terapeuterna säger att man ska stå ut i sin ångest. Jag har mått piss och nyss tog jag en Oxascand och är för första gången den här helgen lugn. Så kan det gå.

Morgonträning

Vaknade många gånger i morse innan väckarklockan skulle ringa. Är orolig och nervös. Måste äta frukost innan någon annan kommer. Jag ska springa idag också, nu på morgonen, det har jag bestämt men jag är så ångestfylld inför löprundan - tänk om jag inte klarar det lika bra som igår? Då blir allt meningslöst och förstört. Jag vill att det ska vara så perfekt som igår. Jag åt ju godis i går kväll och måste skapa balans i kroppen och få kontroll över den igen. Nu är den full med godis och den enda bot jag har mot det är att motionera.

Igår lätt jag sund och frisk när jag skrev om min löprunda, idag är den bara ett sätt att underhålla min ätstörning. Jag försöker göra det till att jag springer för att det är skönt (ibland är det ju det också), men det är bara en förklädnad. Vill jag ha det så här? Jag borde inte springa alls. Men GUUD vad jag är dubbelspårig. Ena dagen vill jag det och andra dagen vill jag något annat. Mina tankar rusar runt i huvudet och det pågår en febril aktivitetet i skallen. Om jag gör så här så blir det så, om jag görs si så blir det så. Ska jag göra det eller ska jag göra nåt annat. Jag blir tokig på mina konversationer i skallen.

Nu är klockan 9:30 och jag ska ge mig ut kl 10 har jag bestämt. Jag måste hinna motionera innan vi ska åka till svärmor och äta lunch. Ja, och vad har hon för mat då? Kan jag äta det? Måste jag peta i maten? Och kan jag äta efterrätt? Har jag bestämt mig för det?

Min terapeut och jag ska införa matdagbok. Det känns både bra och skrämmande då jag inte kommer undan utan måste visa vad som går in. Terapeuten skulle bli tokig om hon visste att jag springer igen. Jag bara ljuger och luras. Jag är en riktig lögnerska.

Motion

Jag är så glad idag, jag lyckades springa två varv i skogen och det känns helt underbart. Jag lyckades förtränga trötthet och deppiga tankar. Nu känns kroppen så avslappnad som den bara kan bli när man har motionerat. Skönt trött av kroppens egna endorfiner. Kroppens eget benso.

Att leva i en glaskupa

Jag lever i en glaskupa där ingen kan nå mig. Där ingen kan komma åt min sårbarhet. Där ingen får veta mina hemligheter. Där jag är ONÅBAR. Hit men inte längre. Gå inte över mina gränser!

Och nu håller glaskupan på att spricka i 1000 bitar och min sårbarhet står i fara för att bli sårad. Och allt är förstört. Någon kan nå mig. Någon kan ta bitar från mig. Någon kan invadera mig.

Ssshh

Sssshh, jag ska försöka skriva lite, säger jag till min glade man som vill prata....vi kan prata sen... bli inte sur.....

Var på kören igår. Kom tidigare och satt ner på dirigentens kontor. Hon på ena sidan skrivbordet och jag på den andra sidan bakom alla högar med noter och tidningar. -Jo, jag har ju inte sagt mer till dig än att jag inte mår bra ibland och du undrar kanske vad det är mer specifikt. Att inte må bra är ju en ganska flummig förklaring. Sen berättade jag om min bipolära sjukdom och hur den yttrar sig och hur det kan bli om jag inte är försiktig.
Dirigenten sa sedan till mig att det ingav respekt att jag hade sagt som det var och att det nu är lättare att förstå varför jag uteblir ibland, eller måste gå tidigare. Så jag ångrar inte att jag berättade för henne. Ibland är sanningen att föredra. Det är inte ofta jag berättar den. Men nu var det rätt.

Torsdag

Det är konstigt att jag kan sitta en hel dag på jobbet utan att prata med någon. Jag är ensam bland arbetskamraterna. Ja, jag vill egentligen inte kalla dem kamrater. Utan några jag delar samma tak med under några timmar. Livet bara rullar förbi och jag sitter här och slösar bort värdefull tid.
Ikväll är det kör igen. Jag hoppas det lockar till skratt, det brukar det göra. Jag ska träffa dirigenten innan de andra, jag måste berätta om min diagnos, att jag inte alltid kan komma, eller att jag måste gå tidigare. Det är nödvändigt att hon vet. Jag bara måste berätta. Så ramlar väl min gloria lite ner på snedden, men det får jag väl acceptera.
Min hjärna är annars upptagen med att bearbeta en viktuppgång. Jag håller på att bli en före detta anorektiker, även om min hjärna alltid kommer att vara anorektisk under bearbetning, hela livet.
Sjung ut!

Störtdyk

Dök rakt ner i svarta ishavet där jag sprattlade ett tag tills jag bara låg där och stirrade. Jag har börjat simma lite upp mot ytan, jag ser dagsljuset så smått där uppe.

Affektiva mig, tål inget känslomässigt: Satt på tåget och grät därför att min dotter fyller år idag. Jag älskar henne så. Men hon bor för långt borta för en kram.

Det är roligt att ha rapid cycling.

Kanske får vi höja skräckmedicinen. Gap upp. Svälj. Håll käften. Se glad ut.

Vem bryr sig?

Ja, vem bryr sig egentligen? Känner en stor tomhet i mig och funderar mycket på om jag ska avsluta terapin. Jag har legat i sängen idag och stirrat ut genom fönstret och tänkt på hur kort mitt liv är och hur svårt det är att leva. Och ju mer kontakt jag har med psyk ju svårare tycker jag att det är. Jag känner att jag måste rättfärdiga mina känslor, förneka dem och be om ursäkt för att jag tänker som jag gör. Jag skulle vilja leva i ensamhet. Jag orkar inte konfrontera mig hela tiden med andra människors uppfattning och åsikter hela tiden.

Jag

Det gör ont att bli pressad fram i ett nytt tänk, ett nytt liv, det gör ont, det känns som att jag ska försöka födas i en ny version men att jag inte kommer ut. Jag håller på att lära mig att ta ansvar för vad jag gör. Det är smärtsamt då jag vacklar och vill hålla någon i handen, men den som äger handen bara håller mig i lillfingret. Släpp mig inte - släpp mig inte - säger min själ. Hon säger att hon inte ska släppa men jag känner mig livrädd.

Jag pratade med min terapeut i morse och sen vid lunchtid. Jag var så jävla ångestfylld så jag skakade, tänk om jag inte klarar allt jag föresatt mig? Terapi är tufft. Vi har jobbat med min bipolära diagnos för tillfället eftersom det blev aktuellt just nu. Jag har ånyo haft en episod med hypomani och jag är så trött efter den och besviken på att det kom igen. Att ha rapid cycling är mycket tröttsamt. För varje storm man rider ut så tänker jag att: NU är det över. För alltid. Och så går det ett tag och så är jag där igen.

Terapeuten ringde upp ännu en gång för att höra hur jag mådde (jag hade sagt till henne att jag tyckte hon bara var arg och skällde på mig hela tiden) och då var hon mild och go. Jag tycker ju faktiskt väldigt mycket om henne). Jag sa att jag mådde bra nu, och att detta ska vara en riktig mysfredag där jag bara gör snälla saker. Jag ska för första gången dra in på en lång promenadslinga jag går i ur och skur, så jag inte går ner ytterligare i vikt. Jag ska klara det. Stå ut i ångesten. Jag har väldigt lust att göra mig illa, jag har inte bestämt om jag ska det eller inte. Terapeuten sa att det var mitt ansvar att bestämma att jag INTE ska göra det. De ville bli så ledsna om jag gjorde det. Jag måste tänka på dem. Min man.

Nu har vi höjt Zyprexa till 10 mg, det verkar funka.

Frost

Jag fryser. I själen och utanpå.

Förtjusningens förbannelse

Jag är förtjust men till förbannelse säger min omgivning, jag tar lite extra medicin som ordinerats av en irriterad terapeut, samtidigt som jag ler och livet leker! Förtjust över vardagens alla små händelser, jag är ett energiknippe och är lycklig och nöjd. Jag vill surfa på känslan! Snart tar den extra medicinen ner mig på jorden igen, det gäller att passa på!

Igår var jag på samtal med nya chefen, jag var hög av lycka och lovade allt man kan tänka sig, jag satte mig själv upp mot himlen. Jag kan ju bli chef! Sa jag. Eller projektledare eller IT-ansvarig - sa jag. Och så ringde min lilla terapeut och jag berättade så glatt vad jag hade sagt, men blev beordrad att genast gå in till chefen och berätta att jag nog inte är tillräckligt pålitlig just nu. Jag fick krypa till korset och berätta för chefen som det var. Hur tror ni det kändes kanske? PINSAMT. Och irriterande att jag inte fick vara den superkvinnan jag så gärna vill vara just nu. Jag kan inte lita på min egen hjärna, den har fått spatt, den har jäst till en superballong, jag flyger iväg, jag flyger iväg. Låt mig fortsätta flyga iväg!

Idag har jag varit i affären för att handla lite mat, det gick inte så bra, ballongen jäste upp igen och jag blev tokig bland alla kryddorna och allt rusade och jag såg inte klart. Så fick jag stå där bland majsen och djupandas tillsammans med terapeuten. Pinsamt. Och så ut. Sätt dig i bilen! Ja ok chefen sa jag. Och skrattade. Högt. Nu har terapeuten åkt och jag är ensam med mina tankar igen. Har tagit lite extramedicin och ska försöka läsa en bok. Eller så ska jag ut och gå. Kanske inte lämpligt då jag blir upphetsad av granar och björk, men jag kan ju inte göra bort mig i allafall, om jag nu inte får för mig att klättre upp i en tall. Jag tar ansvar för mitt mående, jag tar ansvar. Men ut och gå ska jag oavsett vad vilken människa inom psykvården säger.

Min läkare (den fjärde i ordningen) har blivit långtidssjukskriven. Typiskt. Vem ska då skriva ett intyg till FK om att jag nog aldrig kan jobba 100 % igen? En som aldrig träffat mig? Eller som kanske inte ens finns? Psykvården blöder är ingen överdrift. Jag vet inte. Det löser sig nog. Liksom mitt instabila mående just nu.

Klen

Jag är lite klen idag, har visst varit lite hypoman på sistone fast jag inte fattat det själv, gjort en del tokiga saker. Blev ledsen när jag var hos terapeuten, hon var inte på humör och repeterade om och om igen att jag måste ta eget ansvar. Känner mig helt oduglig som patient samtidigt som jag försöker tänka att jag just är patient. Jag försöker ta ansvar. Men ibland styr jag inte över mitt känsloliv. Jag kan gå omkring och vara hypoman utan att jag fattar att jag är det. Gråt.

Be för mig?

"Pratade" med min mor igår, eller alltså det var hon som pratade och jag lyssnade, det är alltid så. Hon sa till mig att hon ber för mig. Jag reagerade så starkt med en drös av känslor som for runt i mig. Jag blev så arg och förbannad. Det känns som att hon klampar in på mitt territorium. Hon trampar på mig. Hon gör det utan att ha bett om lov först. Jag känner mig liten och svag därför att hon anser att jag behöver ha någon som är större än mig själv, att lilla jag behöver ha nån som ber för mig. Jag är kräkfärdig. Det är löjligt, att jag kan reagera så starkt bara för att hon sa så.

Det är intressant att kroppen reagerar så starkt på vissa saker så momentant, så intensivt, utan att jag är med liksom. Att det har hänt saker tidigare i mitt liv som min själ och kropp reagerar på utan att jag förstår varför förrän långt senare. Jag försökte prata med min man om mina känslor utan att han fattade vad jag menade. Han sa bara "skit i det" . Det är jag med min osynliga hud runt kroppen som suger åt mig vad folk säger och menar. Att jag inte har något försvar.

Jag satt igår och letade efter en distanskurs i psykologi utan success. Jag har lust att börja plugga igen. Jag har lust att göra någonting förutom mitt tråkiga liv som sekreterare, jag har lust att bli stimulerad och känna att jag lever igen. Nu är livet stabilt men tråkigt. Ibland känner man lust att sluta med alla medicinerna och LEVA igen. Jag vet att det inte är så klokt, men jag blir så trött på mitt utslätade liv.

Vi ska ut och vandra min man och jag idag igen. Det var mycket givande att trampa omkring i skogen igår, först gick vi 5 km i väldigt kuperat terräng och sen gick vi 5 km till i samma terräng. Var helt slut efteråt men kände mig fullständigt utvilad ändå, och nöjd med vad vi gjort. Jag tror på fysisk träning. (Sen får ju jag panik om jag inte får röra på mig pga ätstörning, men det är ju en annan sak.)

Trött jag?

Är. Jag. Trött?

Hemma igen

Mannen sover och jag sitter här, jag borde vara astrött, har varit uppe sen kl 05, men är pigg med stora ögon. Ska ut och gå en sväng snart, kanske blir jag trött efter det. Jo - alltså idag har jag varit social. Jag har pratat och BERÄTTAT för låtsaskollegorna vad jag ska göra i helgen. Herregud. Vilka kollegor jag har. Förstår inte att alla dessa dönickar är samlade på en och samma ställe. Det finns verkligen inte ens en enda jag kunde tänka mig ta en fika med. Och det säger ganska mycket. Ibland stirrar jag bara ut genom fönstret och jag undrar hur det skulle vara om jag hoppade ut där - sitter på plan 16 - så som duvorna gör. Plötsligt kan det komma en duva och bara störtdyka rakt ner. Första gången jag såg det trodde jag det var en människa som kom farande. Fönstren är dock reglerade och omöjliga att öppna. Inte för att jag skulle vilja hoppa, vilken hemsk död.

Teraputten ringde och frågade hur det var och hörde att jag var väldigt glad, hon bad mig ta 10 mg Zyprexa istället för 7,5 mg ikväll. Vi får väl se, vi får väl se. Berättade för henne att jag har avlyst resan till New York, hon blev glad, tyckte jag var duktig, jag känner mig både duktig och dålig på samma gång. Skulle ha åkt med lillasyster, vi har planerat länge, jag har lovat och lovat, hittat hotell, etc, men jag vet att New York inte är något ställe för en dåre som mig, tänka sig stå där down town med tusen taxi-bilar och höghus så höga att man inte kan se solen - det känns helt klaustrofobiskt. Jag får väl åka till New York nån annan gång. Eller inte.

Igår kväll var det kören igen, har inte varit där på ett år, mitt mående ställer till det för mig, men den här gången SKA jag ha lite kontinuitet. Träffade många gamla bekanta, det var jättetrevligt och vi fick veta att vi ska åka till Geneve och det var nog då jag fick de stora ögonen. Lovade en tjej att vi ska dela hotellrum. Sen kom jag på att det nog krockar med den andra amerikaresan jag har planerat. Vågade inte säga det till henne, hon blir besviken, vet inte när jag ska berätta det... Somnade kl 24, kunde inte varva ner när jag kom hem kl 22. Och så skulle jag surfa och min man blev sur, men då tänkte jag att han får väl vara sur då. Jag brukar alltid göra som han säger men nu skiter jag i det. Brukar ni skita i vad era respektive säger? Jag är så jävla lydig jämt.

Kanske skulle jag gå med i körstyrelsen? Det vore ju en morot att komma till kören varje torsdag. Min röst hade blivit skruttig, kändes som om det var ett lock över stämbanden, måste öva hemma.
Nu är det dags att gå rundan i skogen för 5000:e gången. Jag kan varenda jävla sten i den där bushen. Jag orkar inte egentligen men tvingar mig. Jag är bra på att tvinga mig till "dåliga" saker.

Tjuvar tid

Sitter på jobbet och har rast i det tysta..... Idag har jag försökt vara social, har faktiskt PRATAT! Sen har jag bokat tid för seans med en medial människa, ska försöka komma i kontakt med min döda mormor.... manivarning? Nej. Snart får jag gå hem.

Sjukskrivningsdag

Idag är det återhämtningsdag, eller som det korrekt heter: sjukskrivningsdag. Då ska jag leva i nuet och vila mig. Jag har suttit ute ett tag - tills regnet kom (vädret har rapid cycling idag...), och nu skiner solen igen. Kanske drar jag mig ut igen.
Det är svårt att leva i nuet men i små glimtar klarar jag av det. Jag kopplar bort allt annat än just nu och tänker inte framåt. Idag är idag. Det är väl en träningssak förstås, jag ska klara det bättre än jag gör nu.

Idag har det varit terapeutsession igen. Vi har varit på en stormarknad och övat mig i att inte bli hysterisk - ha-ha. Jag har en drös med tvångstankar och fobier, men idag gick det riktigt bra. Jag tog några djupa andetag i brödavdelningen och kunde lugna mig ganska snart. Vi blev snabbt färdiga och jag kunde åka hem med låg ångestnivå. Var hemma igen och gjorde lite mat. Jag har en enorm matlust.... varför kan jag inte ha dålig matlust? Säkert äckliga Zyprexas fel. Zyprexa är underbara men jag föraktar dem i allafall. Ökad matlust, ökad vikt, trög hjärna, inget engagemang, som en robot. Undrar vad som skulle hända om jag tog bort alla mediciner och blev gamla jag igen? Säkert skulle jag ha väldigt roligt ett tag tills det gick åt helvete igen och jag köpte lägenhet för 2 miljoner. Eller sprang ett marathon av bara farten. Nu för tiden är jag glad om jag segar mig runt en runda i spåret. I morse kollade jag vågen igen - och jorå - upp ytterligare ett halvkilo. Blev sur och irriterad. Min man råkade vara hemma och få ta del av min irritation över att 3 byxor blev hänvisade till garaget. Snart har jag inga byxor kvar i garderoben. Jävla skit. Jag som var så smal. Min man och terapeut tyckte jag var spinkig, jag tyckte jag var normal. OM detta torde de lärde argumentera om. Vad gör man när man är mellan två storlekar? Köpa den större så jag har när inget annat passar? Ska man gå med kläder som är för små? Pressa sig i dem? Så magen hänger över?

Jag fick brev från läkaren idag - han som opererade bort födelsemärket - där det stod att de fått bort alltihopa och att jag ska röntga lungorna så det inte finns något malignt där (har redan fått tiden) och sen är det kontroller några år framöver. Det känns mycket lugnande att läsa, även om jag var helt inställd på att få dö, jag vet att det låter illa men det är så jag har tänkt. Det är fegt att vilja smita undan med döden och lämna alla andra kvar. Min man sa till mig för en tid sedan att hade jag tänkt på vilket liv HAN skulle få om jag försvann? Tänkte jag på alla lånen vi hade? Han hade fått sälja allt och flytta till nån förort och hyra en möglig 3:a. Vad skulle vår dotter i utlandet göra? Komma hem och avbryta studierna och inte få eksamen? Skulle min sons liv förändras, skulle han som har lätt till deppighet glida in i en depression? Ja - det är värt att tänka på fast när man sitter mitt i det och inte ser någon utväg så tänker man inte rationellt, jag gör inte det i allafall, man står bara inte ut. Man mår så dåligt så man lever som i en bubbla utan några intryck från omgivningen tar sig in.

Nu regnar det igen.